tosan83

Jag är ensammast i hela världen. Iallafall känns det så.

Simon kom inte hem efter bröllopet idag utan åkte direkt till sin handledarkurs som han skulle gå med sina föräldrar för att han ska få övningsköra med dom. Den började kl 15 och slutade 18.30. Vi hade pratat om att gå på en konsert som hölls i landskyrkan med en bra pianist. Vi hade inte bestämt nåt jättetydligt men vi hade som sagt typ "Ja men det kan vi göra." Men då efter handledarkursen kom Simon på att han hade rep så nä det blev inte.
Blir så förbannad. Varför kunde han inte sagt det tidigare så att jag kunnat fråga någon annan för jag ville väldigt gärna gå. Å hur kul är det att gå ensam.
Jag klagar ofta över att han är borta mycket och han blir alltid irriterad och tycker att jag väl kan hitta på saker med nån annan å inte bara sitta ensam å vänta på han. Men nu idag så sätter han mig ju i en sån situation. Jag hade planer, vi hade planer som gick i stöpet och som pga den korta varseln från hans sida lämnar mig utan val.
Dessutom orkar jag ju inte som förut. Jag är ändå höggravid. I sommar har jag varit på en del fester. Egentligen lika många som vanligt känns det som. Men anledningen till att jag varit på dom har till största del varit för att jag inte vill sitta ensam hemma medan alla mina vänner och min man är på en fest å har kul.
Visst har jag haft trevligt men hade det funnits ett annat alternativ som inte innebar en ensam hemmakväll så hade jag valt det.
Jag har kännt mig så ensam under graviditeten och det är inte mina vänners fel
Jag har kompisar som vill hitta på saker med mig när Simon är borta. Men jag orkar inte. Jag är för trött för att vara social. Det är lättare om man är i ett större sammanhang för då kan man sitta med i gänget utan att behöva prata å engagera sig lixom. Utan att ha ett underhållande ansvar på nåt vis.
Om det är en fest å vi pratar om att fara eller inte fara å jag säger att jag helst stannar hemma. Då säger Simon okej, gör det. Då ses vi imorn eller ikväll.
Men då far jag hellre eftersom alternativet automatiskt blir att vara ensam och då tycker han att jag är fånig å att jag inte ska fara om jag inte vill å "du behöver inte alltid göra som jag" osv...
Jag vet inte vad det är. Jag har iofs aldrig gillat att vara mycket ensam men i vanliga fall när jag orkar å tycker det är kul med fest så har sådana tillfällen inte varit såhär ofta. Samt att om jag inte velat på fest eller om Simon farit på nåt själv så har jag ändå orkat hitta på nåt med nån annan. Nu orkar jag inte det å då blir jag ensam.
Jag tror också att det undermedvetet finns en rädsla att förlossningen ska sätta igång (det är ju ändå bara 8 veckor kvar till beräknat förlossningsdatum och bara 6 veckor kvar tills att förlossningen räknas som normal).
Kanske är det därför jag helst är hemma och är så rädd att vara ensam.

Fick ett meddelande av Ako idag. Hon hade satt om sina blommor å fått över lite skott som inte rymdes hemma hos henne så hon undrade om jag ville ha dom =).
Den tjejen träffar alltid rätt. Hon har så overkligt bra tajming också.
Nyss kom hon med blommorna.
Dessutom frågade hon om jag ville med på stan imorn (skönt att inte alla gett upp hoppet om en) och så skulle dom se mamma mia på kvällen också.
Simon jobbar ju från 8 på morgonen imorn till 8 på morgonen på tisdag (semestern är slut för hans del) så jag tror jag ska pallra mig iväg åtminstonde på bion. =)

Våra grannar under oss håller på att flytta. Dom har köpt hus och bor i princip i huset. Dom är här å hämtar nå grejer nån enstaka gång bara.
Dom har en väckarklocka som slår igång varje morgon hyffsat tidigt (före 9 iallafall) och som sen går i flera timmar eftersom ingen stämnger av den.
Imorse väckte den mig totalt och sen kunde jag inte somna om.
I vanliga fall hade den nog inte stört mig men att sova när man är höggravid är ungefär det svåraste...
Eftersom dom aldrig är hemma kan man inte knacka på om det heller. Å jag hatar personligen grannar som lägger lappar i brevlådan. Vill inte vara en sån. Dessutom måste man prata engelska med dom. Hm... får tänka ut nåt.

Skräcken för förlossningen övergår mer å mer i längtan. Okej, jag längtar inte efter själva utdrivningsskedet. Men jag längtar efter bebisen och jag längtar efter att vinna tillbaka mitt liv, mig själv och min kropp. Jag kan ju för fan knappt resa mig ur soffan. Å så fort jag promenerar får jag fetaste sammandragningarna. Tappar jag nåt måste jag be nån annan att plocka upp det osv. osv.. Det är förnedrande på nå vis.
Dessutom känner jag mig fetast å fulast i världen... å som sagt ensammast.

Ska läsa lite nu. Det orkar jag och det får tiden att gå. Vem vet, rätt vad det är kanske jag har läst mig igenom dessa 8 veckor.