tosan83

Jag håller på att förfalla.

Det gick ju som bra för mig.
Jag hade jättebra matvanor (viktväktarna) och motionsvanor (simning och friskis-gympa flera dagar i veckan).
Skolan gick också helt okej. Ingen katastrof iallafall.

Men sen började den här tröttheten komma över mig och nu tillbringar jag typ 50 % av min vakna tid i soffan.
Vad är det för skit?!

Skolan orkar jag inte med vilket ledde till att förra tentan gick åt pipan (satt å tänkte en hel minut för att inte behöva svära, Pipan - vilket bra ord!)
Nu har vi börjat en ny kurs å jag känner bara att jag inte orkar.
Det är så illa att jag gruvar mig varje kväll, mår nästan psykiskt dåligt för att jag ska gå till skolan dagen efter.
Jag orkar inte en hel skoldag för jag måste sova ofta. Det hjälper inte att sova länge, exempelvis en lång natts sömn. Jag måste sova ofta.

Så imorse fick jag ett mess av Pervin som undrade om jag skulle med å träna kl 12. Det är mitt favorit-pass men jag orkade inte. Sen hade jag dåligt samvete över det för jag visste att jag inte skulle få mig utanför huset idag heller.

Men då fick jag ett meddelande av Ako - sugen på en promenad i det fina vädret.
Min första impulstanke var: nej vad jobbigt. Jag tittade ut "Väder, vad är det för nåt?" men det såg jätteinbjudande ut så vi bestämde att gå ut å gå kl 14. Vi skulle gå mot stan för vi hade båda lite ärenden där.

Under "Day´s of our life" (Ja, jag är beroende av det, ännu ett tecken på att mitt liv håller på att förfalla) kände jag att jag höll på att somna. Det kom över mig igen precis på samma klockslag som alltid (ingen kan klockan så bra som min trötthet) så vi fick skjuta lite på prommisen. Tror klockan var 15 när vi kom oss iväg.

Ako är en sprudlande människa. Jag fattar inte att hon orkar. Hon frågar mig nästan varje dag om prommis, frågar om jag ska med varje gång hon ska träna eller nåt annat kul händer. Å det  trots att jag säger nej 90 % av gångerna.

Sånna männniskor är fantastiska tycker jag.

Ako du är fantastisk!