tosan83

Nu har jag berättat och visat bilder på Georg och han äääär finast i heeela världen å jag kan inte se mig mätt på honom.

Men att äntligen få föda var inte bara en längtan efter bebisen även fast det stod i fokus specillt nu i efterhand =) men som ni kanske minns så längtade jag också efter att helt enkelt sluta vara gravid med allt vad det innebär så ni kanske ändå undrar lite hur JAG mår.

Mina gravidkrämpor var ju foglossning, ständig halsbränna, bortdomnade smärtande och svullna händer och kanske framförallt: den allmäna otymlighet i att vara gravid, vara stor som ett hus och känna sig som en strandad val.

De senaste två månaderna fram tills han kom gick jag med myrsteg när jag skulle nånstans. Jag fick sammandragningar för minsta lilla och foglossningen gjorde ont. Jag kunde inte sitta vid datorn längre än kanske 4 minuter utan att fingrarna domnade bort och sista 2 veckorna var händerna helt borta hela tiden. Varje morgon hade jag så ont i händerna att jag inte ens kunde stänga av väckarklockan. Så hur är det nu? (undrar ni såklart)
Foglossningen, som den kändes då (återkommer om det) är helt borta, så även sammandragningarna såklart. Jag kan gå jättefort nu å jag njuter av att vara ute å gå.

Händerna däremot... Efter förlossningen blev händerna mycket värre. En barnmorska sa att det kunde bli så så jag antar att det r normalt. Jag hade skitont å vågade knappt hålla i Georg av rädsla för att tappa honom osv (tror att detta kan ha spelat en roll i att amningen var så jobbig. Jag kunde ju inte hålla i honom ordentligt). Nu har jag inte längre ont i händerna men dom är fortfarande helt bortdomnade. Man ser dock att dom inte alls är lika svullna så jag antar att det kommer bli bättre. Min pappas fru hade också detta handproblem när hon väntade min lillayster Irma och Irma fyller 1 år i Oktober och hon har fortfarande domnade händer ibland längst ut i fingertopparna så lite orolig är jag nog ändå.

För ca 4 dagar sedan kom jag plötsligt på att jag inte haft halsbränna en enda gång sedan förlossningen. Är det inte fantastiskt. Från en dag till en annan lixom. Nu kan jag dricka kaffe igen och te på kvällen och s. Råhärligt.

Strandad val - är jag inte längre.
Jag hade ju som mål I BÖRJAN att gå upp 6 kilo för det rekommenderas att man inte går upp mer om man redan har ett så högt BMI som jag hade när jag gick in i graviditeten. Det sket sig ganska snabbt och det var inte bara graviditeten tror jag för jag var inte så bra med mathållningen alla gånger. Jag höjde då mitt mål till att ligga inom ramen (gärna i nedre delen) för vad som är normalt för en normalvikig person, alltså 8-15 kilo.
Mot slutet gick det så fort. ca 1 kilo i veckan. Det måste dock varit normalt eftersom barnmorskan de sista veckorna (trots att jag då gick upp snabbast och mest) plötsligt började berömma istället för att skälla =))
Det hela slutade iallafall med att jag gick upp ca 16 kilo. Hemska tanke. När jag nu tittar på bilder från förlossningen osv är det helt skrämmande. Jag måste levt i nån slags förnekelse eller nånting för jag kan inte fatta att jag var sååå stor.
Eftersom 16 kilo är över gränsen för normalt och jag också vet att jag kanske åt lite fel och mycket ibland så var jag rädd att jag lixom skulle ha völdigt svårt att bli av med det sedan.
I korridoren mellan vårt BB-rum och vår matsal stod en gammal våg. Besatt (som jag alltid varit) vid min vikt så vägde jag mig där redan samma dag som han fötts. Då hade jag gått ner 2 kilo. Jag dog. Hur är det möjligt att man efter att ha fött enbebis på 3,47 kilo och dessutom tömt sig på ca 1 liter fostervatten ändå bara gått ner 2 kilo????? Jag hade tagit med mig ett par mammabyxor (att ha på BB efter förlossningen) som varit för små för mig sista 2 månaderna. Jag kom inte i dom. Å det tog stop redan vid låren =(
Jag fortsatte väga mig där varje gång jag gick förbi den där vågen och när vi for hem tror jag att jag gått ner ca 3,5 kilo.
Fy så hemskt, fortfarande inte ens uppe i Georgs vikt som jag ju bevisligen blivit av med.
Iallafall. Sedan jag kom hem har det hänt en del. Det började hända ganska fort och det fortsätter att hända saker på vågen (om än nu ganska sakta) varje dag.
14 av dom 16 kilona är borta och det utan minsta ansträngning från min sida. Jag är mycket nöjd. känner mig ganska fin igen och framförallt rörlig. Dock är jag ju inte så smal som jag var förra sommaren när jag just gått ner en massa med GI men så smal var jag ju inte när jag blev gravid heller. Jag ska ta tag i dom kilona också.

Jag skrev ju att jag skulle återkomma om foglossningen.
Det är nämligen så att sista natten på BB (alltså 4 dygn efter födseln) så vaknade jag med asont i högra skinkan med strålning ner mot benet. Jag kunde knappt röra mig. Jag sa inget om det till nån skötreska eller så för det blev bra under dagen och jag hade ju inte kännt det under hela tiden jag varit där förut.
Den smärtan är iallafall kvar. Den är inte konstant. På dagarna känner jag den inte alls utan den kommer av att jag ligger på rygg eller på höger sida i sängen och då får jag jätteont jättesnabbt. Jag får så ont då att jag knappt själv klarar att vända mig i sängen. Det känns inte alls som den foglossningen jag har haft så jag tror inte att det är det även om jag inte utesluter det. Det känns mer som otroligt kraftig ischiasvärk.
Jag har ju haft lite problem med Ischias i kläm på högra sidan i flera år och under graviditeten hade jag det också (kanske att det blev lite värre) men det här är långt över hur ont jag nånsin haft.
Å det har inte blivit nåt bättre sedan jag fick det första gången. Nån som vet vad det kan vara.
Jag är mest rädd att det var nåt i rygg / spinal-bedövningen som gick fel. Att nån nerv på riktigt är skadad och att jag alltid kommer ha detta problem nu.
Får väl ta upp det med nån läkare om det inte blir bättre snart.

Oj, nu vakna grabben. Ingen rast och ingen ro =)