Leende och kolik.
Igår log han mot oss för första gången. Ett underbart leende har han.
Tyvärr har vår son drabbats av kolik. Det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen.
Igår började han skrika ca kl 22 på kvällen och fortsatte till strax efter 3 på natten.
Inte roligt för nån. Givetvis är det egentligen värst för honom.
Det är så hemskt att som mamma ha en skrikande son och inte kunna göra nånting för att det ska bli bättre.
Å man blir själv tröttare och tröttare och mer och mer frustrerad och ledsen.
Simon åker till Belgien ikväll och kommer hem atten mot måndag förmodligen lagom till att koliken lagt sig så 4 koliknätter ska jag klara av själv. Fattar inte hur det ska gå till.
Är egentligen ganska arg.
Det var i sommras jag fick veta att dom eventuellt skulle till Belgien och spela med bandet (Moon safari).
Jag tyckte det kändes riskfullt för det fanns ju inga garantier för att vi ens skulle ha hunnit få Georg än och då fanns ju risk för att Simon skulle missa förlossningen.
Simon tyckte då att om vi inte fått än så ställer vi in.
Jag tyckte ändå att det var riskfullt för även om vi hunnit få så vet vi ju inte vad vi får för barn. Han kanske måste ligga på sjukhus eller får kolik, sa jag. Han sa återigen att isåfall ställer dom in och han stannar hemma.
Med det löftet godkände jag resan.
Nu låter det som att jag är värsta chefen men vi är en familj nu och då måste man bestämma saker tillsammans.
Nu har han kolik. Han började bli gnällig för några dagar sedan men det var lixom inte uppenbart att det var kolik för det var inte varje kväll/natt och inte så länge osv.
Nu har det dock tilltagit ordentligt så inga tvivel finns längre på att det är kolik och jag kommer med all sannolikhet att få vaka nu 3 nätter (nästan 4) i rad... ensam.
Simon erbjöd sig inte att ställa in som han egentligen lovat i exakt denna situation så jag förde det på tal. Å det var inte bara för principens skull utan för att det faktiskt känns sjukt jobbigt detta jag har framför mig. Känns som ett rent helvete och på gränsen till att jag inte kommer klara av det. Vi klarar ju knappt av det när vi är två. Ni som haft kolikbarn vet.
Simon försvarar sig med att nu är det ju dagen innan dom ska åka och därför försent att ställa in.
Jag vet att Simon, när han lovade att stanna hemma om det skulle bli nåt, då tänkte att det löftet var hyfsat riskfritt för att han tänkte att risken är minimal att han kommer måsta stanna hemma å det är det som gör mig mest förbannad. Att han lovade för att få fara men egentligen var det ett tomt löfte. En vit lögn som han trodde var riskfri.
Känner mig oerhört sviken och lämnad i sticket. Men vad ska jag göra? Binda fast honom???
Tyvärr har vår son drabbats av kolik. Det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen.
Igår började han skrika ca kl 22 på kvällen och fortsatte till strax efter 3 på natten.
Inte roligt för nån. Givetvis är det egentligen värst för honom.
Det är så hemskt att som mamma ha en skrikande son och inte kunna göra nånting för att det ska bli bättre.
Å man blir själv tröttare och tröttare och mer och mer frustrerad och ledsen.
Simon åker till Belgien ikväll och kommer hem atten mot måndag förmodligen lagom till att koliken lagt sig så 4 koliknätter ska jag klara av själv. Fattar inte hur det ska gå till.
Är egentligen ganska arg.
Det var i sommras jag fick veta att dom eventuellt skulle till Belgien och spela med bandet (Moon safari).
Jag tyckte det kändes riskfullt för det fanns ju inga garantier för att vi ens skulle ha hunnit få Georg än och då fanns ju risk för att Simon skulle missa förlossningen.
Simon tyckte då att om vi inte fått än så ställer vi in.
Jag tyckte ändå att det var riskfullt för även om vi hunnit få så vet vi ju inte vad vi får för barn. Han kanske måste ligga på sjukhus eller får kolik, sa jag. Han sa återigen att isåfall ställer dom in och han stannar hemma.
Med det löftet godkände jag resan.
Nu låter det som att jag är värsta chefen men vi är en familj nu och då måste man bestämma saker tillsammans.
Nu har han kolik. Han började bli gnällig för några dagar sedan men det var lixom inte uppenbart att det var kolik för det var inte varje kväll/natt och inte så länge osv.
Nu har det dock tilltagit ordentligt så inga tvivel finns längre på att det är kolik och jag kommer med all sannolikhet att få vaka nu 3 nätter (nästan 4) i rad... ensam.
Simon erbjöd sig inte att ställa in som han egentligen lovat i exakt denna situation så jag förde det på tal. Å det var inte bara för principens skull utan för att det faktiskt känns sjukt jobbigt detta jag har framför mig. Känns som ett rent helvete och på gränsen till att jag inte kommer klara av det. Vi klarar ju knappt av det när vi är två. Ni som haft kolikbarn vet.
Simon försvarar sig med att nu är det ju dagen innan dom ska åka och därför försent att ställa in.
Jag vet att Simon, när han lovade att stanna hemma om det skulle bli nåt, då tänkte att det löftet var hyfsat riskfritt för att han tänkte att risken är minimal att han kommer måsta stanna hemma å det är det som gör mig mest förbannad. Att han lovade för att få fara men egentligen var det ett tomt löfte. En vit lögn som han trodde var riskfri.
Känner mig oerhört sviken och lämnad i sticket. Men vad ska jag göra? Binda fast honom???
Kommentarer
Postat av: Ylva
Snälla Anna, bjud in någon stackars vän eller faster eller vad som helst! Eller så ser Simon till att skaffa en ersättare. Du ska absolut inte vara ensam.
Trackback