tosan83

berätta om detta fantastiska som vi fått vara med om.

Jag kanske borde utfärda en sån där klassisk varning för känsliga... jag är ju ändå i färd med att berätta om en förlossning.

Klockan var 02.15 natten mot onsdagen den 17 September. Jag och Simon hade gått och lagt oss och Simon hade hunnit sova lite men inte jag för jag hade den klassiska mensvärken. Den hade jag haft lite då och då senaste veckorna så det var ingenting som gjorde att jag trodde att stunden var nära. Iallafall...

-Nu går vattnet, skrek jag och började ta mej ur sängen vilket inte var så lätt med den då fortfarande enorma magen jag hade. Simon reagerade inte. Han hade som sagt hunnit somna. Jag upprepade det några gånger men han vaknade inte förän jag stod på golvet och bresade medan vattnet rann ur mig. Han har sagt i efterhand att han vaknade först när han blev blöt =). Jag tog på mig en binda (som dom sagt att man ska) för att dom sedan ska kunna kolla på fostervattnet. Sedan ringde jag till förlossningen sittandes på toan. Jag hade ju ännu inga värkar så barnmorskan sa åt oss att gå å lägga oss igen eftersom vi ännu inte sovit något (inte så bra grundförutsättningar för att påbörja ett förlossningsarbete). Men jag fick ringa upp ca 5 minuter senare då jag plötsligt hade värkar med ca 4 minuters mellanrum om än dom inte var så kraftiga. Jag ville inte vara hemma så dom lät oss komma in. Vi tog en såndär sjuktaxi till BB. Jag satt å hade värkar i bilen. 5 stycken hann jag med på resan varav två bara i trapphuset på väg upp till förlossningen. Så ganska täta var dom.
När vi kom fram kollade hon hur öppen jag var. Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen en cm. Vi började resonera hur vi skulle göra. Eftersom vi inte sovit nåt så tyckte hon att alternativen var att ge mig morfin mot smärtan samt brikanyltabletter för att värkarna skulle lugna sig så att vi fick sova antingen där eller hemma. Eftersom vi åkt sjuktaxi dit och vi inte har körkort eller bil så kändes det som ett ytterligare stressmomenet att åka hem igen och det kändes som att jag skulle vara lugnare där. Så jag fick min morfinspruta i skinkan och mina tabletter och sen var det då tänkt att vi skulle sova. Mina värkar avtog, Simon somnade men jag kunde inte sova, på tok för mycket tankar i hjärnan.

ps: tidsuppfattningen är lite sådär för man var som med fast ändå inte så det kan vara lite fel här å där.

Iallafall efter ett tag (kan ha varit 4 eller 6 timmar senare eller nå sånt) kom dom in å undrade hur det var. Värkarna hade då börjat återkomma fast mycket svaga och sällan. Återigen kollade hon hur öppen jag var och eftersom jag fått tabletter så att värkarna stannat av så hade det inte hänt ett skit.
Vi blev tillsagda att gå ut å ta en promenad för att kanske få igång saker lite mer så vi gick en sväng på sjukhusområdet. Tror klockan var strax efter lunch då. Vi var iallafall tillbaka nån gång under eftermiddagen ca 14 kanske. Väl tillbaka så var värkarna tillbaka ungefär som dom vait när jag kommit in under natten. Äntligen tillbaka på ruta 1 skulle man kunna säga. Återigen ett beslutstagande. Skulle vi vänta och åka hem eller skulle vi dra igång det hela med värkstmulerande dropp. Det blev det senare.
Efter det är allt ganska otydligt. Eller det är som tydligt, smärtan glömmer jag ALDRIG så länge jag lever, fast ändå är det dimmiga minnen och i vilken ordning saker skedde och hur fort eller sakta tiden gick är väldigt svårt att veta.

Iallafall. Jag vet att värkarna tilltog. Tätare men framföralt kraftigare. Jag prövade TENS (det är plattor man sätter på ryggen och magen som ger än lite el för att lixom distrahera en från smärtan. Det hjälpte typ under en värk. Vid det laget var jag öppen ca 6 cm vill jag minnas. Jag hade fruktansvärt ont. Varje värk ville jag bara dö. Jag hade ju bestämt mig för att inte ta ryggbedövning. Jag är ju livrädd för sprutor och denna spruta ska alltså in mellan kotorna i ryggraden och är ju känd för sin tjock nål, men vad kunde vara värre än det jag redan led av. Så jag tog den. Vilken befrielse. Ingen är räddare för sprutor än jag så om du läser detta och ska föda barn så ta ryggbedövning. Det är en fis i rymden i förhållande till värkarna. Som sagt. otroligt befriande. Desstom var Narkosläkaren en råhärlig prick. Han fick mig t.o.m å skratta mitt i allt det onda och rädda. Värkarna återgick till att kännas ungefär som i början och var alltså helt klart uthärdliga. Jag riktigt njöt. Jag fick sitta på en pilatusboll så där satt jag å stutsade mig igenom värkarna. Som jag minns det så gick det inte alls länge max 1 timme (jag satt fortfarande på bollen) och plötsligt var värkarna lika onda som ryggbedövningen igen. Dessutom otroligt täta och långa. Över en minut och ca 30 sekunder vila mellan. Jag dog. Nu kändes dock värkarna mer neråt, jag trodde jag skulle skita på mig rent ut sagt. Jag trodde jag skulle sprängas, det kändes som att hela mitt underliv typ skulle vändas ut och in haha!!!
Nu var jag öppen nästan 10 cm. det fattades nån millimeter bara och som jag förstod det så hade jag fått krystvärkar nu. Ryggbedövningen bedövar ju inte dom värkarna eftersom man behöver känna dom för att kunna krysta på rätt sätt. Men nu slutade det hända saker. Jag hade lika jobbiga, starka, täta värkar. Men jag öppnades inte de sista millimeterna och bebisen ville intetränga ner tillräckligt mot bäckenbotten. Jag tilbringade sista tiden ständigt liggandes i gynstol. Dom var helatiden där nere å grejade. Tog prover på bebisens huvud mm. Jag tror jag låg där med mina krystvärkar i flera timmar faktiskt. Pulsen på bebisen gick ner varje värk så läkare tillkallades och tillslut efter många prover på bebisen och mycket överläggande så bestämdes det för att ta det säkra före det osäkra - akut kejsarsnitt. Just då kändes det bara som en lättnad. Jag förstod inte då och jag förstår inte nu hur jag skulle ha överlevt på något annat sätt. Men samtidigt, snacka om att snubbla på mållinjen. Efter beslutet gick allt väldigt fort. Barnmorskorna som hela tiden varit så snälla och duktiga och hjälpt mig och peppat mig igenom varje värk blev plötsligt väldigt sakfokuserade. Mycket skulle förberedas, Jag fick en ny nål i handen, kateter sattes, bedövning skulle fixas osv... Allt hände typ samtidigt, dessutom försvann Simon för att han måste byta om till operationskläder så plötsligt var jag helt ensam i mitt värkarbete medan alla höll på och greja på och i mig samtidigt. Bara för att beslutet om kejsarsnitt var taget så hade jag ju samma värkar som innan ända tills att bedövningen för snittet var klart. Huvva så hemskt. 02.37 den 18e lyfte dom upp honom ur min mage (drygt ett dygn efter att vi kommit in på fölossningen). Betänk då att jag alttså fortfarande inte gått och lagt mig för kvällen innan. Jag hade varit vaken i två dygn. Vilken pers.

Men nu hade vi våran bebis. Å han var finast i världen från första stund.

Vi stannade på BB till måndagen därpå. Anledningen till att vi stannade så länge var för att amningen inte fungerade riktigt. Han var så kallad sugomogen. Han förstod inte hur han skulle göra riktigt. Dom hjälpte oss och det blev bättre och bättre och hemma har det fortsatt att bli bättre och bättre. Men igår tog jag iallafall tillslut beslutet att ge upp amningen. Det känns tråkigt för som nybliven mamma är det nåt iallafall jag längtade efter. Men det var inte kul varken för honom eller mig när det inte fungerade. Han gallskrek och jag blev jättefrustrerad och det blev lixom bara panik av alltihopa. Amning ska ju vara mysigt. Annars kan det vara. Jag pumpar iallafall s¨å han får ju modersmjölken ändå och vi har jättemysiga stunder med nappflaskan.

Här... lite bilder från BB på våran Georg. (har jag sagt att han heter Georg?)


Första bilden på underverket


Pappa fick lägga sig på golvet en stund =)


Äntligen fick vi hålla vår son


Lycklig nybiven mamma


... och pappa


Gullunge på skötbordet






Hitta tummen =)


Första badet


Redo för hemfärd