tosan83

Så... då är det dags för er att få veta det jag vetat nu sedan inlägget: "Nånting lurigt har hänt"

Jag är gravid igen! i v.10. Jag vet att det är lite tidigt att berätta men orka hålla det hemligt.

Så hur gick detta till.

Ja, som för så många andra ... =)

Nä men skämt åt sidan =)

Vi kunde ju inte få barn var det ju sagt. Inget preventivmedel sedan PCO-s-diagnosen sommaren 2004. När man ammar tar det ju ett tag innan mensen kommer tillbaka också så den enda risken för "vanliga friska kvinnor" är ju då att det innan mensen kommer tillbaka infinner sig en osynlig ägglossning.
Så man brukar ju säga att det är relativt riskfritt innan mensen kommit tillbaka efter en graviditet.
Och som sagt... detta för "vanliga friska kvinnor".
För mig har det ju varit omjligt över lag. Jag menar. Jag har förmodligen haft två ägglossningar i mitt liv och det var dom två månaderna jag åt hormoner för att Georg skulle komma till världen.
Så. Nu... första ägglossningen efter att ha varit gravid och den tredje ägglossningen i mitt liv så tog det igen.
Helt otroligt alltså.

Hur märkte vi detta då?
Jag menar utan en menssykel så finns det ju itne så mycket att utgå ifrån.
Men det är så förstår ni. Att när man är gravid så kommer  en väldigt speciell trötthet över en. obeskrivlig, man måste uppleva den själv. Men till er som nångång varit nedsövda så kan jag jämföra den med när man ligger på uppvaket och man bara inte kan hålla ögonen öppna.
Så jag kände igen den direkt. Dessutom var jag som illa till mods. Trodde först att jag hade en psykisk klump i magen men det var ju illamånde. Trots dessa väldigt klara kännetecken som det dessutom var ganska nyss jag upplevt (inte för att jag tror att man glömmer dom någonsin men...) så kunde jag ju bara inte tro att jag var gravid (som ni förstår med min diagnos och allt) men jag gjorde ett test bara för att utesluta det. Var inte ens orolig eftersom det ju inte kunde vara så.
Jag kissade på stickan. La den på handfatet och gick ut ur rummet.
Satte mig framför tv:n och efter en stund komer simon ut i vardagsrummet med ett leende på läpparna.
-Vadå, är det positivt, sa jag.
-Du får se efter själv, sa han.
Det gjorde jag. Ett streck i varje ruta.
Va, jag är ju gravid skrek jag typ ut. Å simon sken up å sa Jaaa och kom å kramade mig.

Så hur känner då dom nyblivna småbarnsföräldrarna inför ännu ett tillskott?
Ja. Simon har varit glad från första stund. Han har ju sin bekymmerslösa positiva inställning till allt.
Nån tanke på att inte behålla det har aldrig funnits. Som ofrivilligt barnlös i så många år kan jag inte komma på nånting som skulle kunna få mig att tänka på abort. Men jag började gråta först. Lite chockad. Men efter typ en timme var vi glada och ringde våra föräldrar.
Fortfarande oroar jag mig lite för hur det ska gå med allt.
Dels nu. Tröttheten är outhärdlig och när simon jobbar dygn är det inte kul att vara ensam med georg. Då är jag trött så jag nästan svimmar. Men tröttheten brukar ju ge sig så småning om.
Men sen i sommar då.När jag ska vara höggravid samtidigt som jag ska jaga Georg som ska lära sig att gå.
Och sen att ha två barn med mindre än ett års åldersskillnad.
Ja, det blir några jobbiga år men det går. Och självklart är jag glad.
Tanken på ett barn till i våran trea gör mig också lite smått klaustrofobisk men vi har ju inte råd att flytta nu (fast jag smygtittar lite på större boenden ändå för att det är kul),
Allt går!!! Det som på riktigt käns jobbigt är att skolan får vänta ytterligare. Jag hiner ju inte börja om emellan och det känns tungt att komma tillbaka redan om jag skulle göra det nu. Känner ju hur fort man tappar och glömmer också. Men det blir nog bra ändå =)
Och förlossningen är ju också en grej. Jag ska genomgå en till. Och jag har INTE glömt min förra. Det har inte gått så lång tid som det är tänkt för att man ska hinna förtränga hur för jävla ont och hemskt det är.
Måste gå och prata med någon om detta.

Hur som helst... lyckan är större än oron!!