Grubbeldags
Måste ha någon typ av ålderskris eller nånting.
Tänk vad varje beslut man fattar påverkar ens liv.
Hade jag fattat ett enda beslut annorlunda så hade förmodligen inte ens nästa beslut att fatta funnits. Hängde ni med.
Tex. Jag flyttade till Skellefteå... skulle bo här ett år tänkte jag för att prova på. Sedan fattade jag beslutet att bo kvar ett år till.
Hade jag inte fattat första beslutet att flytta hit så hade jag inte heller kunnat fatta det andra om att stanna kvar. Då hade jag å Simon inte blivit kära, vi hade inte gift oss och vi hade inte haft våra underbara barn - Hemska tanke.
Samtidigt som ju detta gör att jag inte kan ångra någonting i mitt liv i princip eftersom varje litet beslut påverkar ens framtid och mina barn är det bästa som hänt mig, så kan jag ändå ibland undra vad sjutton jag håller på med.
Jag föddes i Sthlm. Hade stora drömmar redan som barn. Sjöng jämt och inte så illa heller. Gick på ett artistgymnasium i Stockholm. Hade stora drömmar.
Sen flyttade jag hit. Vet nog inte riktigt varför. Och nu sitter jag här nästan 7,5 år senare. 26 år gammal mammaledig sjuksköterskestudent i ett radhus där jag bor med min man och mina två barn. Kombi har vi men ingen hund =)...
Nä men skämt å sido. Förstå mig rätt.
Jag trivs i min situation. Min man och mina barn är mitt allt och jag tjatar ju jämt om hur jag älskar mitt radhus och bilen med för den delen.
Men jag kan ändå undra vad det är som tagit mig hit. För detta var ju verkligen inte planen.
Saker händer... Man fattar små beslut hela tiden vilket formar ens liv och succesivt anpassar man sig till situationen och till att det är såhär det är att leva.
Jag flyttade till Skellefteå. Tror att det var för att jag ville flytta hemifrån å Sthlm var för dyrt typ. (kanske lite framstressat ja, men vad kan man begära av en 18åring?)
När jag ett år senare skulle fatta beslut om nästa steg så hade jag inte många vänner kvar i Sthlm och inte heller den pojkvän som jag haft när jag flyttade hit, men destå fler vänner i Skellefteå. Jag sökte en skola i Skellefteå och kom in. (det resulterade i det roligaste året i mitt liv så det hade jag verkligen inte velat vara utan).
Efter det hade jag ännufärre kompisar i Sthlm och ännufler i Skellefteå och dessutom hade ju jag och Simon börjat se på varandra med nya ögon. Nu ville jag absolut inte flytta hem.
Tänkte dock fortfarande då att Skellefteå inte var staden jag skulle rota mig i.
Men nu hade jag verkligen bara familjen kvar i Sthlm. Kanske 1 eller två vänner som jag sakta men säkert gled i från mer och mer. Simon hade ju sin familj här, och både han och jag hade mycket vänner här.
Ett beslut ledde till ett annat helt enkelt och jag vande mig mer och mer vid tanken att livet gått denna väg.
Senast för ett år sedan pratade jag och Simon om att flytta till Sthlm när jag var klar med skolan.
Men då visade sig Sally på ett graviditetstest och vi kände oss trångbodda och blev stressade. SÅ vi köpte ett radhus och även om vi inte direkt fattat beslutet om att bo i Skellefteå resten av våra liv så fattades beslutet indirekt genom radhusköptet.
Och plötsligt nu slog det mig att det är i Skellefteå jag kommer bo. Det är som konstigt för jag å Simon har ju sagt att vi nog kommer bo i radhuset tills vi blir gamla (ingen av oss är så mycket för hus) men det har lixom inte kopplat att det innebär Skellefteå hela livet lixom.
Man är väl korkad men...
Som sagt så trivs jag i mitt hus med min bil och framförallt med min man å mina barn och våra vänner.
Men just i detta nu när jag kom till insikt så blev det ändå så sorgligt. För i och med det har jag inga drömmar längre. Hur går man vidare utan drömmar? Jag vet inte det. Vet ni?
Och jag saknar min familj i Sthlm nåt så fruktansvärt hela tiden. Speciellt min mamma. Som kvinna behöver man sin mamma jättemycket och jag vill inte ha dom såhär långt bort. Jag vill ha dom nära.
Och jag vill ha kollektivtrafik och bra shopping, stort utbud på kulturliv och roliga saker att göra. Jag vill tillbringa somrarna med att promenera på Sthlms gator. Sitta på uteserveringar och dricka kaffe eller i en park med en bra bok.
Jag trivs med min situation men faktum är att jag i den här staden inte ofta går utanför dörren om jag inte har ett specifikt ärende. För vad sjutton ska man göra här?
Måste typ börja med någon ordentlig sysselsättning. Lära känna lite nytt folk. Komma in i lite nya kretsar.
Kände just att det måste hända någonting avgörande, någonting viktigt i mitt liv.
NU!!!
Ska pausa mina grubblerier med paradice hotel nu.
(Och det sa ju också en del om mitt händelserika liv)
Jag är väldigt öppen i min blogg. Jag hymlar inte med mina känslor. Tycker att hymmel med känslor faktiskt är ganska oärligt.
Men däremot funderar jag på att göra min blogg lösenordsskyddad. Jag kan ge ut lösenordet till typ alla som frågar. Men bara för att ha koll på vilka som läser den. För rätt vad det är så är det någon som läser den som kanske inte är så lyckat. Typ en arbetsgivare (har ju ingen men kom nte på nåt bra exempel) eller någon annan sån där person typ.
Vad tycker ni??
Jag säger som du sa till mig: bara jag får lösenordet isåfall :)
Den senaste veckan fick jag återigen kastat i ansiktet om något jag skrivit i min blogg så jag har återigen funderat på att lösenordsskydda min. Angående att du känner att det ska hända något: när du lär känna vår klass till hösten så blir det andra grejer ;)
Lösenordskydd skulle nog kunna vara en bra idé. Även om det är viktigt att vara ärlig med sina känslor är det ju viktigt att skydda sig själv också. Rätt vad det är kommer någon och tycker att de känner dig mycket bättre än vad de egentligen gör och det kan bli lite konstigt. Vad det gäller drömmar: Det kommer fler. Och som du själv sa, det blir inte som man tänkt sig så Skellefteå för alltid ska du nog inte vara allt för säker på! ;) STOR KRAM TILL DIG!
Jag tycker det är väldigt skönt med lösenord! Jag hade så många som bara var nyfikna och läste min blogg men som ej gav sig tillkänna så till slut blev jag less! Känndes som att alla visste allt om mig för jag är även ganska öppen i min blogg.
Jag tror säkert det kommer dyka upp nya drömmar! Men jag förstår dig! Jag har ju inget fast jobb så det är en tanke som ständigt maler i huvudet nu när jag är hemma! Vad ska jag bli när jag blir stor!? Men det brukar lösa sig, tror lite på ödet!
Kram
jag får väl ta på mig lite ansvar som lurade hit dig för en massa år sen, var ju bra att det blev lyckat =)
Hej!
Det kan kännas lite tomt när man uppnått ett mål eller en dröm, men ofta går det ganska fort att hitta nya, har jag märkt. Som du skrev sen kan ju karriären vara ett. Bara att bli klar med utbildningen är ju ett mål, och att sen få ett jobb och börja tjäna pengar är ju inte så dumt heller :) Själv har jag drömt mycket om att resa. Det är så spännande att få planera att DIT vill jag åka och sen spara pengar en tid, läsa på om platsen och göra upp en plan för hur resan ska se ut. Så det kan jag tipsa om! Det gör ju inget om det ligger ett tag framåt i tiden, då blir det ju mer tid att drömma, längta och planera!/Hanna (Lenas syster)