tosan83

Bebisen:
Ja. Nu är hon drygt två dygn gammal lilla tösen. Eller lilla och lilla... Hon vägde ju 4365kg (närmare 1 kg tyngre än sin bror) och var 51 cm lång.
Första läkarundersökningen är gjord. Den visade ett litet blåsljud på hjärtat vilket inte är helt ovanligt och oftast heller inte farligt. Det resulterade iallafall i ett EKG på henne samma dag. Det var utan anmärkning förutom att jag verkligen skulle vilja göra en anmärkning på sjuksköterskan som gjorde det. Hon var en sån där av den gamla skolan. Tösen skulle vara lugn under tiden att EKG:t togs men hon gallskrek vilket hon ofta gör när hon blir avklädd. Å sjuksköterskan var en sån där som då ungefär försöker tala förstånd med bebisen med en ljudvolym som överröstar skriket. Vem faan skulle bli lugn av det?? - Idiot!
Iallafall så lyssnades det efter blåsljud igen imorse och då hördes inte längre nånting.
Hon har även tagit PKU - provet (har ej fått svar på det än) samt gjort hörseltest som visar att hon hör bra på bägge öronen.
Hon tog bröstet direkt. Innan hon ens var mätt och vägd och suger jättebra. Detta är en stor lättnad eftersom maminingen inte alls fungerade med Georg hela första månaden.
Däremot har inte mjölken strömmat till än. Men den kommer väl.
Hon heter just nu Alice och jag ser egentligen ingen anledning till att det inte blir det i slutändan.
Vi hade ju i princip bestämt att hon skulle heta Mimmi och i mellannamn Adéle.
Men det är lixom ingen Mimmi. Så vi fick tänka om. Så då hittade vi Alice och det är bara sååå klockrent. Hon är verkligen en Alice och så passar det så bra ihop med Georg oxå. Georg och Alice - klingar bra. Däremot tyckte vi då inte att Alice Adéle klingar bra så då fick vi tänka om igen. Och eftersom Alice inte är ett släktnamn så bör ju det andra namnet kanske vara det. Så då blev det Helena (efter mig) i andranamn.
Alice Helena Åkesson. När ni ser henne kommer ni fatta vad jag menar. Hon ÄR en Alice.

Mamman:
Jag mår ganska bra. Är på det stora hela mycket nöjd med min förlossning vilket känns viktigt. Nu har jag såklart lite ont i såret och ganska mycket ont i hela magen (dvs livmodern) svårt att vända sig i sängen och ta sig i och ur sängar å stolar och att gå går bra efter ett tag när man lixom startat igång.
Det är mysigt att amningen verkar komma att fungera bra. Ammar henne ca var 3e timme nu för då vill hon. Hon får ju inte så mycket än eftersom mjölken inte runnit till riktigt men hon står sig ganska bra på råmjölken. Jag har aningar om att imorgon bitti är då jag kommer vakna med fotbollar till bröst som gör ont som satan.
Varje amning är ganska gruvsam för i och med att barnet kommer så kommer eftervärkarna och dom är inte att leka med. Jag grinar nästan varje gång. Betydligt värre än med första barnet. Men det är klart... det är väl jobbigare för kroppen att dra ihop livmodern nu.
Jag längtar hem jättemycket.
Med Georg hade vi inte alls bråttom. Dom ville ha kvar oss eftersom amningen inte fungerade och han hade så mycket gulsot och vi hade inget emot att stanna. Nu är jag ju ensam här med "Alice" eftersom vi har ett annat barn hemma som också måste tas om hand. Och eftersom han är så pass liten ännu så kan han inte sova borta än. Man brukar säga en natt borta per år gammal och Georg är ju inte ens ett år än (även om det är snart) och han fick sova borta första natten för då ville jag faktiskt ha Simon hos mig här.
Jag saknar mina grabbar där hemma. Jag längtar tills vi är en familj.
Foglossningen är borta eller så distraheras den av att det ändå gör så ont att vända sig och kliva i och ur sängen. Minns ej hur det var med Georg när det gäller det heller.
Vänsterhandens inflamation är på väg bort eftersom jag får Ipren (antiinflatoriskt) som smärtlindring hela tiden här.
Högerhandens domningar och smärtor är värre än innan förlossningen. Dvs hemska. Det var dom efter Georg också. Men nu ser jag ett ljus i tunneln. Jag vet att det bara är några veckor kvar tills det är i princip borta. Fast det är jobbigt att amma pga den handen för den domnar å börjar göra ont direkt av den ställningen och gör sedan ont hela tiden.

Förlossningen:
Jag är nöjd. Det blev ju planerat snitt tillslut. Träffade läkaren på torsdag förmiddag och då var läget fortfarande oförändrat. Öppen 1,5 cm och huvudet alldeles för högt för att sätta igång nu. Hon sa att ju längre vi väntar destå mindre är chanserna till ett bra värkarbete och eftersom jag som (tidigare snittad) redan har sämre förutsättningar till att få ett bra värkarbete så tyckte hon vi väntat klart. Så vi bestämde planerat snitt.
Och när det var bestämt ATT det skulle bli snitt var bara frågan NÄR: Så tidigt som möjligt sa vi såklart och fick en tid kl 15.30 samma dag.
Vi åkte hem. Simon åt lunch (jag satt och suktade eftersom jag skulle fasta).
Sen packade vi i godan ro det som saknades i väskan och sen for vi tillbaka.
Väl där fick jag två alvedon att svälja ner med en sjukt äcklig dryck (som jag även frick förra snittet) för att göra nåt med PH-värdet i magen inför operationen.
Kateter sattes. Det kändes men gick bra. (förra gången var jag ju bedövad med ruggbedövning när den sattes).
Å så ner på OP. Där skulle jag få två nålar i händerna. Den första satt som ett smäck direkt på handens översida.
Den andra fick dom sticka om mig å bråka 4 gånger för att få fast. Tillslut blev det på underarmen.
Det var inte kul för det gjorde så ont också eftersom dom efter dom stuckigt grävde runt och letade med nålen.
Sen var det ryggbedövningen. Jag fick ingen lokalbedövning innan men ändå gjorde inte första sticket så ont som jag trodde det skulle.
Jag hade fått tillsägelse att säga till om jag blev träffad i nån nerv och jag sa till hela tiden för det ilade i olika kroppsdelar lixom. Han stack om säkert 5 gånger. Sen kom en annan och stack (lokalbedövade före) och träffade direkt. Tror egentligen att den första också träffade men lixom inte vågade leta ordentligt för att jag reagerade hela tiden. Han sklulle ha lokalbedövat först.
Sedan började jag sakta domna bort. Det blev varmt och sockerdricka i bena.
Dom testade min bedövning genom att stryka med isbitar och nypa mig med en pincett. Det är facinerande att bedövningen tar bort smärtan men att man fortfarande känner all beröring.
Sen var det igång. Det tog inte 1 minut som förra gången utan snarare en kvart. Men då var det ju akut förra gången också. Nu var det ju lugna puckar.
Dessutom hade jag ju ärrvävnad där nu som dom skull igenom å det var inte det lättaste. Och så var dom snälla och försökte skönhetsoperera mitt gamla ärr också. Dom klippte bort det och sydde om lixom. Har inte sett det än men mycket värre kan det inte blivit. Så tryckte dom på min mage för att få ut na och sen kom skriket. Och med det mina tårar. Fantastiskt. Född 16.23
Jag såg henne lyftas förbi och Simon klippte navelsträngen. Sen fick Simon henne och så småning om jag. Sen låg vi kvar å gosade medan dom sydde och höll på.
Jag är nöjd även om jag känner lite sorg i hjärtat vid tanken att tåget som vaginal föderska har gått nu.

Men men...

Slutet gått allting gått. Vi åker hem imorgon eller i övermorgon. Vi har en obligatorisk läkarundersökning på "Alice" kvar och då ska hon vara fyllda tre dygn. Så åker vi hem imorgon så måste vi tillbaka på den.
Men jag vill hem imorgon. Så bara mitt sår är okej (dom ska titta på det imorgon) så drar vi imorn fortast möjligt.

Bilder kommer när jag tömt kameran.

Hej hopp!!