tosan83

Ja, jag knogar på. Det har nästan blivit så att jag inte längre kan kalla mig arbetslös. Det känns bra.
Så småning om kommer detta (det har jag fått mer eller mindre bekräftat), som började som ett semestervick över jul och nyår, att leda till att jag får en egen schema-rad. Dvs. En tillsvidare-anställning.

Wow.

Pratade nämligen med Erika (min chef) igår och då sa hon att jag ju var bland deras bästa vikarier eftersom jag alltid ställer upp eftersom jag är arbetslös.
Dock sa hon sen, så förstår hon ju att dom måste ge mig en egen schemarad förr eller senare om dom vill ha kvar mig. Och det är ju delvis sant.
Sen sa de oxå på introutbildningen jag var på (där man fick lära sig hur man jobbar ergonomiskt) att för i princip alla som börjar på frösunda så slutar det ju med en egen schemarad.

Det behöver iofs inte vara en heltid men bara att det är fast är ju sjukt skönt för det är ju trygghet man strävar efter.  Att gå och lägga sig och redan då veta vad man ska göra dagen efter och att slippa bli väckt av telefonen klockan 7 på morgonen.
Visserligen kan man jobba som springvikarie och ändå ibland veta i förväg att man ska jobba. Men oftast inte.
Och att sluta oroa sig för att a-kasse-dagarna ska ta slut och att veta att man iallafall får en viss summa varje månad...

Guuud så skönt.

Denna vecka kan man säga att jag haft heltid nästan. För jag har jobbat 8 timmar alla dagar utom måndagen och imorgon jobbar jag oxå 8 timmar. Helgen vet jag inget om än mendet kan ju dyka upp nåt. Måndag och tisdag vet jag redan att jag ska jobba. - Skönt.

Däremot måste jag säga att det är jobbigt att gå från heltidsarbetslös till att jobba så här mycket. Asså det är kul men ni vet om man tex är sjukskriven. Då börjar man ju arbetsträna först för att klara av att komma ut i arbetslivet innan man friskskrivs så att man inte ska få en chock sen.
Jag är inte sjuk men det är ändå jobbigt att gå från 0 till 100 lixom.

Meeeeen. Jag e nöjd =)

Jaha. Så har jag då provat brudklänningar.

Jag var ju lite nervös över det eftersom jag trodde jag skulle se ut som en stor fet boll i alla klänningar . Att inget skulle sitta bra. Inte så konstigt att jag tror det för så är det ju när man handlar kläder i vanliga affärer.


Men OJOJOJOJOJ!

Jag var sååååååååå fin. Allt jag provade satt bra. Vissa klänningar var aldeles för stora t.o.m i storlek 42. Wow. Jag såg så slank ut i alla.
T.o.m Mormor som annars aldrig brukar ha något positivt att säga om min figus tyckte jag såg så smal ut.

Så. Eftersom jag med all sannolikhet iallafall INTE kommer gå upp i vikt till bröllopet så kan jag ju slappna av lite. För nu vet jag att t.o.m jag kommer vara en fin brud även om jag kanske inte klarar att gå ner de 15 kilona jag tänkt försöka hinna med innan bröllopet.

Så. Jag provade och provade och fastnade speciellt för tre stycken och både mormor och expediten höll med mig om dessa tre.

Och av dem satt en av dem bäst av alla.

Vi har ju typ valt ring. Vi tog en dag då vi faktiskt gick och kollade vigselringar på alla smyckesaffärer som finns i hela Umeå. Och vi fastnade för en speciellt.

Asså. Ska jag vara nöjd då eller borde det ta längre tid att hitta sin vigselring? Borde jag fara runt i olika städer och kolla på ringar. Jag menar. Ringen är ju viktigast för den ska man ju drass med hela livet.
Varför känns det som att det har gått för enkelt.

En dag att hitta min vigselring och en timme att hitta min klänning.

Hm. Lite tips och goda råd skulle inte skada.