Amning - världens bästa uppfinning
Pga att jag ammar så kan jag äta vad jag vill åndå fortsätta gå ner i vikt.
Jag väger nu mindre än innan jag blev gravid å jag har inte ansträngt mig ett dugg, snarare tvärtom.
Det är ju helt underbart.
Däremot så kan jag nu inte äta vad jag vill iallafall pga koliken. Var på barnmottagningen på lassarettet igår. Georg har nämligen blivit lite värre igen. När vi just börjat med minifomdropparna och sempers magdroppar var ju allt ganska bra där i några dagar. Nu är det värre igen därav läkarbesöket.
Läkaren gav mig tre alternativ.
1. Om jag vill amma måste jag helt sluta äta mjölk då läkaren tror att det kan vara så att han inte tål det. (OBS: mjölk inte laktos då det handlar om mjölkproteinet när det gäller spädbarn)
2. Prova med laktulosbehandling för att hans ka få komma igång å bajsa oftare om det kan vara det som är orsaken.
3. Sluta amma och ge han helt mjölkfri ersättning.
Av det jag skrev tidigare kan ni ju förstå at jag absolut inte vill sluta amma =)
Nä men för hans skull först å främst. Det är ju nyttigt att amma länge osv. Sen att det håller mig i trim är ju iofs trevligt också.
Men vi fick även recept på laktulos så det kör vi också med nu.
Dessutom fick vi en ögonsalva för han hade en infektion i ena ögat.
Jag tycker ändå att hans kolik blivit bättre sedan läkarbesöket. Att jag slutat med mjölk är inte orsaken då det inte märks så snabbt. Men laktulosen har nog gett effekt kanske. Han har iofs inte bajsat men det kanske har mjukat upp det han har i tarmarna =)
Imorse ringde en av mammorna i föräldrargruppen och tyckte vi skulle ses oftare än bara på föräldrarträffarna. Det tycker jag också. Vi ska ses å fika på onsdag förmiddag. Ska bli jättekul!
Hej
Jag väger nu mindre än innan jag blev gravid å jag har inte ansträngt mig ett dugg, snarare tvärtom.
Det är ju helt underbart.
Däremot så kan jag nu inte äta vad jag vill iallafall pga koliken. Var på barnmottagningen på lassarettet igår. Georg har nämligen blivit lite värre igen. När vi just börjat med minifomdropparna och sempers magdroppar var ju allt ganska bra där i några dagar. Nu är det värre igen därav läkarbesöket.
Läkaren gav mig tre alternativ.
1. Om jag vill amma måste jag helt sluta äta mjölk då läkaren tror att det kan vara så att han inte tål det. (OBS: mjölk inte laktos då det handlar om mjölkproteinet när det gäller spädbarn)
2. Prova med laktulosbehandling för att hans ka få komma igång å bajsa oftare om det kan vara det som är orsaken.
3. Sluta amma och ge han helt mjölkfri ersättning.
Av det jag skrev tidigare kan ni ju förstå at jag absolut inte vill sluta amma =)
Nä men för hans skull först å främst. Det är ju nyttigt att amma länge osv. Sen att det håller mig i trim är ju iofs trevligt också.
Men vi fick även recept på laktulos så det kör vi också med nu.
Dessutom fick vi en ögonsalva för han hade en infektion i ena ögat.
Jag tycker ändå att hans kolik blivit bättre sedan läkarbesöket. Att jag slutat med mjölk är inte orsaken då det inte märks så snabbt. Men laktulosen har nog gett effekt kanske. Han har iofs inte bajsat men det kanske har mjukat upp det han har i tarmarna =)
Imorse ringde en av mammorna i föräldrargruppen och tyckte vi skulle ses oftare än bara på föräldrarträffarna. Det tycker jag också. Vi ska ses å fika på onsdag förmiddag. Ska bli jättekul!
Hej
Hemska mamma
Denna vecka måste inspelningen bli klar för att vi ska hinna till skivsläppet som är planerat till 1 december. Å vi kan ju som inte bara sjuta på skivsläppet eftersom det är en julskiva. Missar vi detta släpp så måste vi typ vänta tills nästa jul å hur kul är det när vi är så nära målet.
Jag är ju den som har haft mest kvar eftersom sen Georg föddes har jag typ inte kunnat spela in nånting. För även om nån annan i gruppen kan hålla honom här hemma medan vi spelar in så går det inte för så fort jag hör honom gråta så får jag ont i hjärtat å måste gå ut till han så det blir inget gjort då iallafall.
Så denna vecka så har vi haft barnvakt 3 timmar (mellan amningar) per dag. Moa har skött honom. Å hon har tagit honom härifrån på promenad eller hem till sig (hon bor ju nära oss) för att jag ska kunna fokusera.
Har så fruktansvärt dåligt samvete. Vilken mamma lämnar bort sitt 6 veckor gamla barn så mycket? Visserligen sover han oftast då eftersom det är mellan amningarna så han märker kanske inte så mycket om vad som händer runt omkring men iallafall. Ännu värre är det för Simon för han måste ju vara med när alla spelar in eftersom han fungerar lite som vår ljudtekniker. Å så jobbar han ju dessutom. Så han har inte fått mycket tid med sin son. Inget man kan kalla kvalitetstid iallafall. Längtar sååå mycket tills efter helgen då skivan kommer vara färdiginspelad. Sen ska den ju mixas och tryckas å sånt men det är inte nåt som vi behöver vara inblandade i.
Vi har iallalfall hunnit mycket nu dessa dagar. Imorn ska vi också ha barnvakt ett par timmar å det kommer räcka för sen kommer jag vara klar med mitt.
Jag skäms verkligen å känner mig hyfsat usel =(.
Dessutom har vi de senaste två veckorna haft två gig med Voicebox då vi också haft barnvakt och i helgen har vi konsert med kammarkören då vi också ska ha barnvakt. Funderar på att skippa den konserten men jag vet inte om jag kan dra mig ur så sent.
Pga koliken är han inte lika lättskött längre heller. Han kan mycket väl skrika en timme eller så. För mig som är hans mamma går det att stå ut men det är ju inte nåt man vill utsätta nån annan för.
Att hitta en enda stund för mig å Simon är ju också helt omöjligt nu.
Man får försöka tänka att detta bara är veckan ut å sen kan vi vara en familj igen å hoppas att Georg inte får nå men av detta. =(
Min mamma sa att hon hört på radion att små barn som inte känner lukten av sin mamma å inte får vara nära sin mamma är väldigt rädda och att dom kan skrika bara av den anledningen.
Jag älskar Georg så sjukt mycket å det gör helt ont i mig när han inte är här.
Jag är ju den som har haft mest kvar eftersom sen Georg föddes har jag typ inte kunnat spela in nånting. För även om nån annan i gruppen kan hålla honom här hemma medan vi spelar in så går det inte för så fort jag hör honom gråta så får jag ont i hjärtat å måste gå ut till han så det blir inget gjort då iallafall.
Så denna vecka så har vi haft barnvakt 3 timmar (mellan amningar) per dag. Moa har skött honom. Å hon har tagit honom härifrån på promenad eller hem till sig (hon bor ju nära oss) för att jag ska kunna fokusera.
Har så fruktansvärt dåligt samvete. Vilken mamma lämnar bort sitt 6 veckor gamla barn så mycket? Visserligen sover han oftast då eftersom det är mellan amningarna så han märker kanske inte så mycket om vad som händer runt omkring men iallafall. Ännu värre är det för Simon för han måste ju vara med när alla spelar in eftersom han fungerar lite som vår ljudtekniker. Å så jobbar han ju dessutom. Så han har inte fått mycket tid med sin son. Inget man kan kalla kvalitetstid iallafall. Längtar sååå mycket tills efter helgen då skivan kommer vara färdiginspelad. Sen ska den ju mixas och tryckas å sånt men det är inte nåt som vi behöver vara inblandade i.
Vi har iallalfall hunnit mycket nu dessa dagar. Imorn ska vi också ha barnvakt ett par timmar å det kommer räcka för sen kommer jag vara klar med mitt.
Jag skäms verkligen å känner mig hyfsat usel =(.
Dessutom har vi de senaste två veckorna haft två gig med Voicebox då vi också haft barnvakt och i helgen har vi konsert med kammarkören då vi också ska ha barnvakt. Funderar på att skippa den konserten men jag vet inte om jag kan dra mig ur så sent.
Pga koliken är han inte lika lättskött längre heller. Han kan mycket väl skrika en timme eller så. För mig som är hans mamma går det att stå ut men det är ju inte nåt man vill utsätta nån annan för.
Att hitta en enda stund för mig å Simon är ju också helt omöjligt nu.
Man får försöka tänka att detta bara är veckan ut å sen kan vi vara en familj igen å hoppas att Georg inte får nå men av detta. =(
Min mamma sa att hon hört på radion att små barn som inte känner lukten av sin mamma å inte får vara nära sin mamma är väldigt rädda och att dom kan skrika bara av den anledningen.
Jag älskar Georg så sjukt mycket å det gör helt ont i mig när han inte är här.
Dömd
Så här såg min haka ut i morse när jag vaknade.
inte kul =(
Under min graviditet har jag haft max så många finnar att jag kan räkna dom på en hand.
Sen graviditeten tog slut har jag haft så många att inte ens båda händerna räcker.
Jag ville inte tro det. När finnarna försnann ville jag tro att det var för alltid. Men innerst inne visste jag att det inte var sant.
Jag har ju min sjukdom PCO-s som jag ju berättat lite om. Det är en hormonsjukdom som bland annat påverkar vikten och kan ge acneproblem och som ju gjorde att vi inte kunde få barn utan hjälp.
I och med graviditeten blev jag ju tillfälligt "frisk" från sjukdomen. Jag blev som vilken gravid kvinna som helst det vill säga. Hormonerna skötte sig själv och anpassade sig till att jag blev gravid. För mig innebar det inga finnar.
Jag tänkte att kanske, kanske, försvann finnarna för att jag äntligen blivit vuxen =/ (för det finns folk med min sjukdom som inte alls har problem med finnar) så kanske hade min pubertet bara varit väldigt lång... Inte så troligt men det sista som lämnar en har man ju hört ska ju vara hoppet.
Icke sa nicke. Nu anser jag mig ha facit i hand (ni har ju oxå fått se bildbeviset) och inser att jag är dömd till ett helt liv med acneproblem. Jag kommer att vara den första 60åringen med acne. Vilken syn =(
I samband med att jag fick diagnosen så fick jag ett p-piller som heter Diane som skulle lindra finnproblemen. Det gjorde det också. Tyvärr så fick man bara äta dom i ett år för att det var jättehög blodproppsrisk. Som jag förstått det så finns ingen annan hjälp att få. Eller asså det finns ju "vanlig" hjälp i form av tex hudkrämer men eftersom det för mig handlar om hormoner så hjälper inte det alls.
Men nu på mitt återbesök till barnmorskan tänker jag prata med henne om detta. Jag måste få nåmn hjälp för jag lider verkligen av detta. Man ska inte ha acne när man är 25 år.
Är så ledsen.
Jag har inte behövt sminka mig med foundation och sånt på hela sommaren. Lite maskara har räckt för att jag ska känna mig ganska fin. Nu är det roliga slut.
inte kul =(
Under min graviditet har jag haft max så många finnar att jag kan räkna dom på en hand.
Sen graviditeten tog slut har jag haft så många att inte ens båda händerna räcker.
Jag ville inte tro det. När finnarna försnann ville jag tro att det var för alltid. Men innerst inne visste jag att det inte var sant.
Jag har ju min sjukdom PCO-s som jag ju berättat lite om. Det är en hormonsjukdom som bland annat påverkar vikten och kan ge acneproblem och som ju gjorde att vi inte kunde få barn utan hjälp.
I och med graviditeten blev jag ju tillfälligt "frisk" från sjukdomen. Jag blev som vilken gravid kvinna som helst det vill säga. Hormonerna skötte sig själv och anpassade sig till att jag blev gravid. För mig innebar det inga finnar.
Jag tänkte att kanske, kanske, försvann finnarna för att jag äntligen blivit vuxen =/ (för det finns folk med min sjukdom som inte alls har problem med finnar) så kanske hade min pubertet bara varit väldigt lång... Inte så troligt men det sista som lämnar en har man ju hört ska ju vara hoppet.
Icke sa nicke. Nu anser jag mig ha facit i hand (ni har ju oxå fått se bildbeviset) och inser att jag är dömd till ett helt liv med acneproblem. Jag kommer att vara den första 60åringen med acne. Vilken syn =(
I samband med att jag fick diagnosen så fick jag ett p-piller som heter Diane som skulle lindra finnproblemen. Det gjorde det också. Tyvärr så fick man bara äta dom i ett år för att det var jättehög blodproppsrisk. Som jag förstått det så finns ingen annan hjälp att få. Eller asså det finns ju "vanlig" hjälp i form av tex hudkrämer men eftersom det för mig handlar om hormoner så hjälper inte det alls.
Men nu på mitt återbesök till barnmorskan tänker jag prata med henne om detta. Jag måste få nåmn hjälp för jag lider verkligen av detta. Man ska inte ha acne när man är 25 år.
Är så ledsen.
Jag har inte behövt sminka mig med foundation och sånt på hela sommaren. Lite maskara har räckt för att jag ska känna mig ganska fin. Nu är det roliga slut.
Kom på en sak
Undrar hur arg tonårs-Georg blir när han får veta att jag bloggat om hans bajs när han var liten??
Puh!
Ja nu är det bara en natt kvar tills Simon kommer hem, eller en och en halv eftersom han kommer typ mitt i natten mot måndagen. Tror dom startar från Arlanda vid middagstid.
Första natten ensam var som jag ju nämnt fruktansvärd.
Natten mot idag var betydligt bättre. Georg var ju hos sin farmor 15- 21. Jag lyckades sova ca 1,5 timme och Moa kom hit å såg idol. Ganska precis när hon farit ca kl 23 så böjades det. Denna gång skrek han dock "bara" till 03... allt är relativt =).
Sen sov vi gott till halv 7 då jag ammade och sen klev vi upp igen kl 10 å startade dagen.
Nu på kvällen har han varit lite gnällig och stundvis otröstlig sedan ca kl 21. Men just nu sover han i bärsele på min mage. Nu är kl strax efter 23.
Min plan är att amma vid midnatt, 10 minuter på varje bröst (mer går aldrig för han bara somnar) och sen ge honom 60ml bröstmjölkersättning också för jag har märkt att han aldrig blir nöjd när jag ammar på nätterna. Alla dessa koliknätter har slutat med att jag gett honom mina bröst och sedan fyllt på med ersättning å då har han alltså somnat gott efter det. Kan det vara därför han skriker. Känns konstigt eftersom han alltid blir nöjd på dagarna. Varför skulle jag producera mindre nattetid?
En annan gåta: Georg har sedan sin födelse bajsat var 4e timme ungefär. Dvs bajs i blöjan varje blöjbyte. Så var det även i onsdags. Han bajsade var 4e timme till kl 18. Sedan des har det inte kommit nå bajs alls. Heeelt tomt i blöjan och idag är det lördag. Är det normalt? På vårdcentralen sa dom att det är så olika. En del bajsar hela tiden å en del en gång i veckan. Men det som jag tycker är skumt är att samma bebis kan gå från att bajsa 6-8 gånger per dygn å sen plötsligt ha totalt slut bajs. Ingen lixom övergångsperiod där mängde minskar eller nåt utan helt från 100 till 0.
Första natten ensam var som jag ju nämnt fruktansvärd.
Natten mot idag var betydligt bättre. Georg var ju hos sin farmor 15- 21. Jag lyckades sova ca 1,5 timme och Moa kom hit å såg idol. Ganska precis när hon farit ca kl 23 så böjades det. Denna gång skrek han dock "bara" till 03... allt är relativt =).
Sen sov vi gott till halv 7 då jag ammade och sen klev vi upp igen kl 10 å startade dagen.
Nu på kvällen har han varit lite gnällig och stundvis otröstlig sedan ca kl 21. Men just nu sover han i bärsele på min mage. Nu är kl strax efter 23.
Min plan är att amma vid midnatt, 10 minuter på varje bröst (mer går aldrig för han bara somnar) och sen ge honom 60ml bröstmjölkersättning också för jag har märkt att han aldrig blir nöjd när jag ammar på nätterna. Alla dessa koliknätter har slutat med att jag gett honom mina bröst och sedan fyllt på med ersättning å då har han alltså somnat gott efter det. Kan det vara därför han skriker. Känns konstigt eftersom han alltid blir nöjd på dagarna. Varför skulle jag producera mindre nattetid?
En annan gåta: Georg har sedan sin födelse bajsat var 4e timme ungefär. Dvs bajs i blöjan varje blöjbyte. Så var det även i onsdags. Han bajsade var 4e timme till kl 18. Sedan des har det inte kommit nå bajs alls. Heeelt tomt i blöjan och idag är det lördag. Är det normalt? På vårdcentralen sa dom att det är så olika. En del bajsar hela tiden å en del en gång i veckan. Men det som jag tycker är skumt är att samma bebis kan gå från att bajsa 6-8 gånger per dygn å sen plötsligt ha totalt slut bajs. Ingen lixom övergångsperiod där mängde minskar eller nåt utan helt från 100 till 0.
Ensam
Så igårkväll for Simon.
Jag var på rep inför en grej jag ska vara med och sjunga i helgen mellan 19 och 21,
I bilen på väg hem började skriket. Det fortsatte till kl 7 imorse.
Små korta pauser då han slumrade till fanns. Dom var ca 5-10 minuter och man kunde absolut aldrig lägga honom ifrån sig så för mig blev det ingen sömn alls. Jag ringde Simon flera gånger och skickade ett antal ledsna och uppgivna sms. Han kan ju inte göra nånting där han är men ändå skönt att inte vara ensam med frustrationen och oron.
Georgs farmor ringde och erbjöd sig att sköta idag. Simon hade visst ringt henne.
Så nu är Georg där. Han åt just innan han for och jag skickade med en portion utpumpad bröstmjölk så han kan vara där åtminstonde till 21 om jag vill. Man vill ju inte belasta för mycket.
Jag är sjukt trött. Jag å Georg har slumrat av och till från 7- 14. Men telefonen har ringt hela tiden (typiskt) så jag har väl sammanlagt sovit kanske 3 timmar. Ändå har jag inte ro att gå å lägga mig nu. Kommer aldrig kunna sova. Men jag ska iallafall lägga mig och vila. Troligtvis blir kommande natt likadan så jag måste fylla på energiförrådet.
Vi var på vårdcentralen idag innan Georg for till farmor. Jag ringde nämligen dit imorse för man blir ju som orolig att det är nåt annat fel. Men dom bekräftade bara att det verkade vara kolik. Hon rekommenderade magdroppar och minifom men det köpte vi och började med igårkväll. Sen sa hon åt mig att vara noga med vad jag äter. Så himla jobbigt. Jag har nog dåligt samvete och känner mig otillräcklig nog som det är. Aja. Jag ska väl försöka tänka på det ännumer då.
Jag berättade också det faktumet att Georg inte bajsat sedan i onsdags. Sen han föddes har han bajsat ordentliga portioner ca var 4e timme. Å plötsligt är det bara slut. Jättekonstigt.
Men hon sa att när man ammar kan det vara jätteolika med bajset. En del bajsar bara nån gång i veckan. Jag tycker ändå det är skumt. Jag menar förändringen med bajset skedde ju typ exakt samtidigt som koliken tilltog - borde ha ett samband. Eftersom han har gulsot är det ju också viktigt att han bajsar mycket. Gulsoten ska ju ut den vägen om man säger så.
På ett sätt hade jag nästan hoppats att dom skulle lägga in oss på sjukan. Det låter jättehemskt. Det är ju bra att det inte är nåt allvarligt men tänk ändå så skönt att bli inlagd med honom i helgen bara för att dom vill ha uppsikt över honom eller nåt. Vilken avlastning jag skulle kunna fått.
Kolik gör att man blir dum i huvet helt enkelt.
Nu blir det till å hämta krafter i sängen.
Hur jobbig denna natten nu än var och hur jobbig kommande natt än blir så älskar jag min lilla gosse över allt annat.
Hos mormor
På skötbordet
Natti!
ps: Fick lite dåligt samvete över att jag skrivit så argt om Simon i förra inlägget. Ni ska veta att han har fruktansvärt dåligt samvete över att ha lämnat mig i sticket.
Jag var på rep inför en grej jag ska vara med och sjunga i helgen mellan 19 och 21,
I bilen på väg hem började skriket. Det fortsatte till kl 7 imorse.
Små korta pauser då han slumrade till fanns. Dom var ca 5-10 minuter och man kunde absolut aldrig lägga honom ifrån sig så för mig blev det ingen sömn alls. Jag ringde Simon flera gånger och skickade ett antal ledsna och uppgivna sms. Han kan ju inte göra nånting där han är men ändå skönt att inte vara ensam med frustrationen och oron.
Georgs farmor ringde och erbjöd sig att sköta idag. Simon hade visst ringt henne.
Så nu är Georg där. Han åt just innan han for och jag skickade med en portion utpumpad bröstmjölk så han kan vara där åtminstonde till 21 om jag vill. Man vill ju inte belasta för mycket.
Jag är sjukt trött. Jag å Georg har slumrat av och till från 7- 14. Men telefonen har ringt hela tiden (typiskt) så jag har väl sammanlagt sovit kanske 3 timmar. Ändå har jag inte ro att gå å lägga mig nu. Kommer aldrig kunna sova. Men jag ska iallafall lägga mig och vila. Troligtvis blir kommande natt likadan så jag måste fylla på energiförrådet.
Vi var på vårdcentralen idag innan Georg for till farmor. Jag ringde nämligen dit imorse för man blir ju som orolig att det är nåt annat fel. Men dom bekräftade bara att det verkade vara kolik. Hon rekommenderade magdroppar och minifom men det köpte vi och började med igårkväll. Sen sa hon åt mig att vara noga med vad jag äter. Så himla jobbigt. Jag har nog dåligt samvete och känner mig otillräcklig nog som det är. Aja. Jag ska väl försöka tänka på det ännumer då.
Jag berättade också det faktumet att Georg inte bajsat sedan i onsdags. Sen han föddes har han bajsat ordentliga portioner ca var 4e timme. Å plötsligt är det bara slut. Jättekonstigt.
Men hon sa att när man ammar kan det vara jätteolika med bajset. En del bajsar bara nån gång i veckan. Jag tycker ändå det är skumt. Jag menar förändringen med bajset skedde ju typ exakt samtidigt som koliken tilltog - borde ha ett samband. Eftersom han har gulsot är det ju också viktigt att han bajsar mycket. Gulsoten ska ju ut den vägen om man säger så.
På ett sätt hade jag nästan hoppats att dom skulle lägga in oss på sjukan. Det låter jättehemskt. Det är ju bra att det inte är nåt allvarligt men tänk ändå så skönt att bli inlagd med honom i helgen bara för att dom vill ha uppsikt över honom eller nåt. Vilken avlastning jag skulle kunna fått.
Kolik gör att man blir dum i huvet helt enkelt.
Nu blir det till å hämta krafter i sängen.
Hur jobbig denna natten nu än var och hur jobbig kommande natt än blir så älskar jag min lilla gosse över allt annat.
Hos mormor
På skötbordet
Natti!
ps: Fick lite dåligt samvete över att jag skrivit så argt om Simon i förra inlägget. Ni ska veta att han har fruktansvärt dåligt samvete över att ha lämnat mig i sticket.
Leende och kolik.
Igår log han mot oss för första gången. Ett underbart leende har han.
Tyvärr har vår son drabbats av kolik. Det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen.
Igår började han skrika ca kl 22 på kvällen och fortsatte till strax efter 3 på natten.
Inte roligt för nån. Givetvis är det egentligen värst för honom.
Det är så hemskt att som mamma ha en skrikande son och inte kunna göra nånting för att det ska bli bättre.
Å man blir själv tröttare och tröttare och mer och mer frustrerad och ledsen.
Simon åker till Belgien ikväll och kommer hem atten mot måndag förmodligen lagom till att koliken lagt sig så 4 koliknätter ska jag klara av själv. Fattar inte hur det ska gå till.
Är egentligen ganska arg.
Det var i sommras jag fick veta att dom eventuellt skulle till Belgien och spela med bandet (Moon safari).
Jag tyckte det kändes riskfullt för det fanns ju inga garantier för att vi ens skulle ha hunnit få Georg än och då fanns ju risk för att Simon skulle missa förlossningen.
Simon tyckte då att om vi inte fått än så ställer vi in.
Jag tyckte ändå att det var riskfullt för även om vi hunnit få så vet vi ju inte vad vi får för barn. Han kanske måste ligga på sjukhus eller får kolik, sa jag. Han sa återigen att isåfall ställer dom in och han stannar hemma.
Med det löftet godkände jag resan.
Nu låter det som att jag är värsta chefen men vi är en familj nu och då måste man bestämma saker tillsammans.
Nu har han kolik. Han började bli gnällig för några dagar sedan men det var lixom inte uppenbart att det var kolik för det var inte varje kväll/natt och inte så länge osv.
Nu har det dock tilltagit ordentligt så inga tvivel finns längre på att det är kolik och jag kommer med all sannolikhet att få vaka nu 3 nätter (nästan 4) i rad... ensam.
Simon erbjöd sig inte att ställa in som han egentligen lovat i exakt denna situation så jag förde det på tal. Å det var inte bara för principens skull utan för att det faktiskt känns sjukt jobbigt detta jag har framför mig. Känns som ett rent helvete och på gränsen till att jag inte kommer klara av det. Vi klarar ju knappt av det när vi är två. Ni som haft kolikbarn vet.
Simon försvarar sig med att nu är det ju dagen innan dom ska åka och därför försent att ställa in.
Jag vet att Simon, när han lovade att stanna hemma om det skulle bli nåt, då tänkte att det löftet var hyfsat riskfritt för att han tänkte att risken är minimal att han kommer måsta stanna hemma å det är det som gör mig mest förbannad. Att han lovade för att få fara men egentligen var det ett tomt löfte. En vit lögn som han trodde var riskfri.
Känner mig oerhört sviken och lämnad i sticket. Men vad ska jag göra? Binda fast honom???
Tyvärr har vår son drabbats av kolik. Det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen.
Igår började han skrika ca kl 22 på kvällen och fortsatte till strax efter 3 på natten.
Inte roligt för nån. Givetvis är det egentligen värst för honom.
Det är så hemskt att som mamma ha en skrikande son och inte kunna göra nånting för att det ska bli bättre.
Å man blir själv tröttare och tröttare och mer och mer frustrerad och ledsen.
Simon åker till Belgien ikväll och kommer hem atten mot måndag förmodligen lagom till att koliken lagt sig så 4 koliknätter ska jag klara av själv. Fattar inte hur det ska gå till.
Är egentligen ganska arg.
Det var i sommras jag fick veta att dom eventuellt skulle till Belgien och spela med bandet (Moon safari).
Jag tyckte det kändes riskfullt för det fanns ju inga garantier för att vi ens skulle ha hunnit få Georg än och då fanns ju risk för att Simon skulle missa förlossningen.
Simon tyckte då att om vi inte fått än så ställer vi in.
Jag tyckte ändå att det var riskfullt för även om vi hunnit få så vet vi ju inte vad vi får för barn. Han kanske måste ligga på sjukhus eller får kolik, sa jag. Han sa återigen att isåfall ställer dom in och han stannar hemma.
Med det löftet godkände jag resan.
Nu låter det som att jag är värsta chefen men vi är en familj nu och då måste man bestämma saker tillsammans.
Nu har han kolik. Han började bli gnällig för några dagar sedan men det var lixom inte uppenbart att det var kolik för det var inte varje kväll/natt och inte så länge osv.
Nu har det dock tilltagit ordentligt så inga tvivel finns längre på att det är kolik och jag kommer med all sannolikhet att få vaka nu 3 nätter (nästan 4) i rad... ensam.
Simon erbjöd sig inte att ställa in som han egentligen lovat i exakt denna situation så jag förde det på tal. Å det var inte bara för principens skull utan för att det faktiskt känns sjukt jobbigt detta jag har framför mig. Känns som ett rent helvete och på gränsen till att jag inte kommer klara av det. Vi klarar ju knappt av det när vi är två. Ni som haft kolikbarn vet.
Simon försvarar sig med att nu är det ju dagen innan dom ska åka och därför försent att ställa in.
Jag vet att Simon, när han lovade att stanna hemma om det skulle bli nåt, då tänkte att det löftet var hyfsat riskfritt för att han tänkte att risken är minimal att han kommer måsta stanna hemma å det är det som gör mig mest förbannad. Att han lovade för att få fara men egentligen var det ett tomt löfte. En vit lögn som han trodde var riskfri.
Känner mig oerhört sviken och lämnad i sticket. Men vad ska jag göra? Binda fast honom???
Yes!
Såja.
Jag gav ju upp amningen som ni kanske minns. Det var vaken kul för mig eller honom då det bara blev panik av alltihop varje gång.
Men jag har ju alltid haft i tanken och hoppats att det kanske ska funka en vacker dag. Så häromdagen provade jag igen och han tog bröstet och sög ganska länge. Det högra bröstet har alltid varit svårare än det vänstra men även det tog han om än efter lite bråk. Så jag ammade ett helt dygn. Problemfritt tyckte jag. T.o.m natten funkade vilket den ALDRIG gjort förut. Men så efter det dygnet hade jag sjukt ont i bröstvårtorna (speciellt det högra svårare bröstet). Efter varje amning kändes det som att nån stack in en nål å rörde om i bröstvårtan i typ en timme och jag såg hemska sprickor.
Så nånting gör han ändå fel. Han får inte inte bröstvårtan tillräckligt långt så den lixom silas mellan tandköttsraderna de första sugtagen. Å jag som var så glad.
Men eftersom han nu iallafall fatat i övrigt å lixom kunde suga länge osv så ville jag inte ge upp.
Så nu har jag köpt amningsnppar på apoteket och nu är mina vårtor skyddade och amningen fungerar!!!
Jag säger bara
Yes!
Jag gav ju upp amningen som ni kanske minns. Det var vaken kul för mig eller honom då det bara blev panik av alltihop varje gång.
Men jag har ju alltid haft i tanken och hoppats att det kanske ska funka en vacker dag. Så häromdagen provade jag igen och han tog bröstet och sög ganska länge. Det högra bröstet har alltid varit svårare än det vänstra men även det tog han om än efter lite bråk. Så jag ammade ett helt dygn. Problemfritt tyckte jag. T.o.m natten funkade vilket den ALDRIG gjort förut. Men så efter det dygnet hade jag sjukt ont i bröstvårtorna (speciellt det högra svårare bröstet). Efter varje amning kändes det som att nån stack in en nål å rörde om i bröstvårtan i typ en timme och jag såg hemska sprickor.
Så nånting gör han ändå fel. Han får inte inte bröstvårtan tillräckligt långt så den lixom silas mellan tandköttsraderna de första sugtagen. Å jag som var så glad.
Men eftersom han nu iallafall fatat i övrigt å lixom kunde suga länge osv så ville jag inte ge upp.
Så nu har jag köpt amningsnppar på apoteket och nu är mina vårtor skyddade och amningen fungerar!!!
Jag säger bara
Yes!
JAG
Nu har jag berättat och visat bilder på Georg och han äääär finast i heeela världen å jag kan inte se mig mätt på honom.
Men att äntligen få föda var inte bara en längtan efter bebisen även fast det stod i fokus specillt nu i efterhand =) men som ni kanske minns så längtade jag också efter att helt enkelt sluta vara gravid med allt vad det innebär så ni kanske ändå undrar lite hur JAG mår.
Mina gravidkrämpor var ju foglossning, ständig halsbränna, bortdomnade smärtande och svullna händer och kanske framförallt: den allmäna otymlighet i att vara gravid, vara stor som ett hus och känna sig som en strandad val.
De senaste två månaderna fram tills han kom gick jag med myrsteg när jag skulle nånstans. Jag fick sammandragningar för minsta lilla och foglossningen gjorde ont. Jag kunde inte sitta vid datorn längre än kanske 4 minuter utan att fingrarna domnade bort och sista 2 veckorna var händerna helt borta hela tiden. Varje morgon hade jag så ont i händerna att jag inte ens kunde stänga av väckarklockan. Så hur är det nu? (undrar ni såklart)
Foglossningen, som den kändes då (återkommer om det) är helt borta, så även sammandragningarna såklart. Jag kan gå jättefort nu å jag njuter av att vara ute å gå.
Händerna däremot... Efter förlossningen blev händerna mycket värre. En barnmorska sa att det kunde bli så så jag antar att det r normalt. Jag hade skitont å vågade knappt hålla i Georg av rädsla för att tappa honom osv (tror att detta kan ha spelat en roll i att amningen var så jobbig. Jag kunde ju inte hålla i honom ordentligt). Nu har jag inte längre ont i händerna men dom är fortfarande helt bortdomnade. Man ser dock att dom inte alls är lika svullna så jag antar att det kommer bli bättre. Min pappas fru hade också detta handproblem när hon väntade min lillayster Irma och Irma fyller 1 år i Oktober och hon har fortfarande domnade händer ibland längst ut i fingertopparna så lite orolig är jag nog ändå.
För ca 4 dagar sedan kom jag plötsligt på att jag inte haft halsbränna en enda gång sedan förlossningen. Är det inte fantastiskt. Från en dag till en annan lixom. Nu kan jag dricka kaffe igen och te på kvällen och s. Råhärligt.
Strandad val - är jag inte längre.
Jag hade ju som mål I BÖRJAN att gå upp 6 kilo för det rekommenderas att man inte går upp mer om man redan har ett så högt BMI som jag hade när jag gick in i graviditeten. Det sket sig ganska snabbt och det var inte bara graviditeten tror jag för jag var inte så bra med mathållningen alla gånger. Jag höjde då mitt mål till att ligga inom ramen (gärna i nedre delen) för vad som är normalt för en normalvikig person, alltså 8-15 kilo.
Mot slutet gick det så fort. ca 1 kilo i veckan. Det måste dock varit normalt eftersom barnmorskan de sista veckorna (trots att jag då gick upp snabbast och mest) plötsligt började berömma istället för att skälla =))
Det hela slutade iallafall med att jag gick upp ca 16 kilo. Hemska tanke. När jag nu tittar på bilder från förlossningen osv är det helt skrämmande. Jag måste levt i nån slags förnekelse eller nånting för jag kan inte fatta att jag var sååå stor.
Eftersom 16 kilo är över gränsen för normalt och jag också vet att jag kanske åt lite fel och mycket ibland så var jag rädd att jag lixom skulle ha völdigt svårt att bli av med det sedan.
I korridoren mellan vårt BB-rum och vår matsal stod en gammal våg. Besatt (som jag alltid varit) vid min vikt så vägde jag mig där redan samma dag som han fötts. Då hade jag gått ner 2 kilo. Jag dog. Hur är det möjligt att man efter att ha fött enbebis på 3,47 kilo och dessutom tömt sig på ca 1 liter fostervatten ändå bara gått ner 2 kilo????? Jag hade tagit med mig ett par mammabyxor (att ha på BB efter förlossningen) som varit för små för mig sista 2 månaderna. Jag kom inte i dom. Å det tog stop redan vid låren =(
Jag fortsatte väga mig där varje gång jag gick förbi den där vågen och när vi for hem tror jag att jag gått ner ca 3,5 kilo.
Fy så hemskt, fortfarande inte ens uppe i Georgs vikt som jag ju bevisligen blivit av med.
Iallafall. Sedan jag kom hem har det hänt en del. Det började hända ganska fort och det fortsätter att hända saker på vågen (om än nu ganska sakta) varje dag.
14 av dom 16 kilona är borta och det utan minsta ansträngning från min sida. Jag är mycket nöjd. känner mig ganska fin igen och framförallt rörlig. Dock är jag ju inte så smal som jag var förra sommaren när jag just gått ner en massa med GI men så smal var jag ju inte när jag blev gravid heller. Jag ska ta tag i dom kilona också.
Jag skrev ju att jag skulle återkomma om foglossningen.
Det är nämligen så att sista natten på BB (alltså 4 dygn efter födseln) så vaknade jag med asont i högra skinkan med strålning ner mot benet. Jag kunde knappt röra mig. Jag sa inget om det till nån skötreska eller så för det blev bra under dagen och jag hade ju inte kännt det under hela tiden jag varit där förut.
Den smärtan är iallafall kvar. Den är inte konstant. På dagarna känner jag den inte alls utan den kommer av att jag ligger på rygg eller på höger sida i sängen och då får jag jätteont jättesnabbt. Jag får så ont då att jag knappt själv klarar att vända mig i sängen. Det känns inte alls som den foglossningen jag har haft så jag tror inte att det är det även om jag inte utesluter det. Det känns mer som otroligt kraftig ischiasvärk.
Jag har ju haft lite problem med Ischias i kläm på högra sidan i flera år och under graviditeten hade jag det också (kanske att det blev lite värre) men det här är långt över hur ont jag nånsin haft.
Å det har inte blivit nåt bättre sedan jag fick det första gången. Nån som vet vad det kan vara.
Jag är mest rädd att det var nåt i rygg / spinal-bedövningen som gick fel. Att nån nerv på riktigt är skadad och att jag alltid kommer ha detta problem nu.
Får väl ta upp det med nån läkare om det inte blir bättre snart.
Oj, nu vakna grabben. Ingen rast och ingen ro =)
Men att äntligen få föda var inte bara en längtan efter bebisen även fast det stod i fokus specillt nu i efterhand =) men som ni kanske minns så längtade jag också efter att helt enkelt sluta vara gravid med allt vad det innebär så ni kanske ändå undrar lite hur JAG mår.
Mina gravidkrämpor var ju foglossning, ständig halsbränna, bortdomnade smärtande och svullna händer och kanske framförallt: den allmäna otymlighet i att vara gravid, vara stor som ett hus och känna sig som en strandad val.
De senaste två månaderna fram tills han kom gick jag med myrsteg när jag skulle nånstans. Jag fick sammandragningar för minsta lilla och foglossningen gjorde ont. Jag kunde inte sitta vid datorn längre än kanske 4 minuter utan att fingrarna domnade bort och sista 2 veckorna var händerna helt borta hela tiden. Varje morgon hade jag så ont i händerna att jag inte ens kunde stänga av väckarklockan. Så hur är det nu? (undrar ni såklart)
Foglossningen, som den kändes då (återkommer om det) är helt borta, så även sammandragningarna såklart. Jag kan gå jättefort nu å jag njuter av att vara ute å gå.
Händerna däremot... Efter förlossningen blev händerna mycket värre. En barnmorska sa att det kunde bli så så jag antar att det r normalt. Jag hade skitont å vågade knappt hålla i Georg av rädsla för att tappa honom osv (tror att detta kan ha spelat en roll i att amningen var så jobbig. Jag kunde ju inte hålla i honom ordentligt). Nu har jag inte längre ont i händerna men dom är fortfarande helt bortdomnade. Man ser dock att dom inte alls är lika svullna så jag antar att det kommer bli bättre. Min pappas fru hade också detta handproblem när hon väntade min lillayster Irma och Irma fyller 1 år i Oktober och hon har fortfarande domnade händer ibland längst ut i fingertopparna så lite orolig är jag nog ändå.
För ca 4 dagar sedan kom jag plötsligt på att jag inte haft halsbränna en enda gång sedan förlossningen. Är det inte fantastiskt. Från en dag till en annan lixom. Nu kan jag dricka kaffe igen och te på kvällen och s. Råhärligt.
Strandad val - är jag inte längre.
Jag hade ju som mål I BÖRJAN att gå upp 6 kilo för det rekommenderas att man inte går upp mer om man redan har ett så högt BMI som jag hade när jag gick in i graviditeten. Det sket sig ganska snabbt och det var inte bara graviditeten tror jag för jag var inte så bra med mathållningen alla gånger. Jag höjde då mitt mål till att ligga inom ramen (gärna i nedre delen) för vad som är normalt för en normalvikig person, alltså 8-15 kilo.
Mot slutet gick det så fort. ca 1 kilo i veckan. Det måste dock varit normalt eftersom barnmorskan de sista veckorna (trots att jag då gick upp snabbast och mest) plötsligt började berömma istället för att skälla =))
Det hela slutade iallafall med att jag gick upp ca 16 kilo. Hemska tanke. När jag nu tittar på bilder från förlossningen osv är det helt skrämmande. Jag måste levt i nån slags förnekelse eller nånting för jag kan inte fatta att jag var sååå stor.
Eftersom 16 kilo är över gränsen för normalt och jag också vet att jag kanske åt lite fel och mycket ibland så var jag rädd att jag lixom skulle ha völdigt svårt att bli av med det sedan.
I korridoren mellan vårt BB-rum och vår matsal stod en gammal våg. Besatt (som jag alltid varit) vid min vikt så vägde jag mig där redan samma dag som han fötts. Då hade jag gått ner 2 kilo. Jag dog. Hur är det möjligt att man efter att ha fött enbebis på 3,47 kilo och dessutom tömt sig på ca 1 liter fostervatten ändå bara gått ner 2 kilo????? Jag hade tagit med mig ett par mammabyxor (att ha på BB efter förlossningen) som varit för små för mig sista 2 månaderna. Jag kom inte i dom. Å det tog stop redan vid låren =(
Jag fortsatte väga mig där varje gång jag gick förbi den där vågen och när vi for hem tror jag att jag gått ner ca 3,5 kilo.
Fy så hemskt, fortfarande inte ens uppe i Georgs vikt som jag ju bevisligen blivit av med.
Iallafall. Sedan jag kom hem har det hänt en del. Det började hända ganska fort och det fortsätter att hända saker på vågen (om än nu ganska sakta) varje dag.
14 av dom 16 kilona är borta och det utan minsta ansträngning från min sida. Jag är mycket nöjd. känner mig ganska fin igen och framförallt rörlig. Dock är jag ju inte så smal som jag var förra sommaren när jag just gått ner en massa med GI men så smal var jag ju inte när jag blev gravid heller. Jag ska ta tag i dom kilona också.
Jag skrev ju att jag skulle återkomma om foglossningen.
Det är nämligen så att sista natten på BB (alltså 4 dygn efter födseln) så vaknade jag med asont i högra skinkan med strålning ner mot benet. Jag kunde knappt röra mig. Jag sa inget om det till nån skötreska eller så för det blev bra under dagen och jag hade ju inte kännt det under hela tiden jag varit där förut.
Den smärtan är iallafall kvar. Den är inte konstant. På dagarna känner jag den inte alls utan den kommer av att jag ligger på rygg eller på höger sida i sängen och då får jag jätteont jättesnabbt. Jag får så ont då att jag knappt själv klarar att vända mig i sängen. Det känns inte alls som den foglossningen jag har haft så jag tror inte att det är det även om jag inte utesluter det. Det känns mer som otroligt kraftig ischiasvärk.
Jag har ju haft lite problem med Ischias i kläm på högra sidan i flera år och under graviditeten hade jag det också (kanske att det blev lite värre) men det här är långt över hur ont jag nånsin haft.
Å det har inte blivit nåt bättre sedan jag fick det första gången. Nån som vet vad det kan vara.
Jag är mest rädd att det var nåt i rygg / spinal-bedövningen som gick fel. Att nån nerv på riktigt är skadad och att jag alltid kommer ha detta problem nu.
Får väl ta upp det med nån läkare om det inte blir bättre snart.
Oj, nu vakna grabben. Ingen rast och ingen ro =)