Till Ako!
Jag håller på att förfalla.
Det gick ju som bra för mig.
Jag hade jättebra matvanor (viktväktarna) och motionsvanor (simning och friskis-gympa flera dagar i veckan).
Skolan gick också helt okej. Ingen katastrof iallafall.
Men sen började den här tröttheten komma över mig och nu tillbringar jag typ 50 % av min vakna tid i soffan.
Vad är det för skit?!
Skolan orkar jag inte med vilket ledde till att förra tentan gick åt pipan (satt å tänkte en hel minut för att inte behöva svära, Pipan - vilket bra ord!)
Nu har vi börjat en ny kurs å jag känner bara att jag inte orkar.
Det är så illa att jag gruvar mig varje kväll, mår nästan psykiskt dåligt för att jag ska gå till skolan dagen efter.
Jag orkar inte en hel skoldag för jag måste sova ofta. Det hjälper inte att sova länge, exempelvis en lång natts sömn. Jag måste sova ofta.
Så imorse fick jag ett mess av Pervin som undrade om jag skulle med å träna kl 12. Det är mitt favorit-pass men jag orkade inte. Sen hade jag dåligt samvete över det för jag visste att jag inte skulle få mig utanför huset idag heller.
Men då fick jag ett meddelande av Ako - sugen på en promenad i det fina vädret.
Min första impulstanke var: nej vad jobbigt. Jag tittade ut "Väder, vad är det för nåt?" men det såg jätteinbjudande ut så vi bestämde att gå ut å gå kl 14. Vi skulle gå mot stan för vi hade båda lite ärenden där.
Under "Day´s of our life" (Ja, jag är beroende av det, ännu ett tecken på att mitt liv håller på att förfalla) kände jag att jag höll på att somna. Det kom över mig igen precis på samma klockslag som alltid (ingen kan klockan så bra som min trötthet) så vi fick skjuta lite på prommisen. Tror klockan var 15 när vi kom oss iväg.
Ako är en sprudlande människa. Jag fattar inte att hon orkar. Hon frågar mig nästan varje dag om prommis, frågar om jag ska med varje gång hon ska träna eller nåt annat kul händer. Å det trots att jag säger nej 90 % av gångerna.
Sånna männniskor är fantastiska tycker jag.
Ako du är fantastisk!
It´s a little bit funny!
Ja. asså Nu går ju i princip alla dagar förbi utan att jag tar en enda fake-snus.
Och det är ingenting som jag har bestämt mig för att låta bli men jag glömmer helt enkelt bort det, förmodligen för att jag inte längre är beroende av tobak och nikotin. Jag får ju inte abstinens rent medicinskt om jag inte tar en så jag har inget beroende som påminner mig.
Men så kommer det plötsligt tillfällen då den sociala betingelsen är så stark att jag får precis lika mycket panik efter fake-snuset som jag en gång i tiden fick efter det vanliga snuset (fast då hela tiden).
Sådana tillfällen är:
- Kör - övning eller överhuvudtaget sångövning av någon typ.
- Övningskörning
- Tentaskrivning.
- Långa bilfärder
Jag snusar även då mycket mindre än förr. Men har jag glömt fake-snuset hemma och jag är i någon av ovanstående situationer så ska jag inte sticka under stolen med att det helt klart innebär problem.
---------------------------------------------------------
Idag skrev jag tentan. B3. Den 3e tentan om sjukdommar för att förenkla.
Det gick dåligt fast ändå över förväntan. Jag har ju inte pluggat nåt eftersom jag inte mått så bra å verkligen inte orkat så jag visste att jag inte skulle klara den. Men jag är ändå nöjd att det gick så pass bra som det gjorde eftersom jag ju faktiskt inte ens pluggat lite grand.
Jag hoppas nästan att jag inte klarade den för isåfall berodde det bara på flyt med vilka frågor å så som kom. Och jag går ju faktiskt denna utbildning för att så småning om klara av ett yrke.
Ikväll är det klassfest. Jag är på 3e terminen och vi har ännu inte haft någon klassfest. - Tragiskt.
Vi har hyrt den s.k "villan". Det är ett hus på Campusområdet som man kan hyra för exempelvis klassfester till en billig penning.
Det blir nog kul. Vi ska sjunga singstar och kanske nån mer lek också. Jag ska ta med mitt guitarhero också.
Jag ska vara nykter eftersom jag inte mått så bra å så kanske jag inte pallar å stanna så länge.
Jag ska gå å lägga mig å sova ett tag snart i förebyggande syfte.
Imorgon är Simons morfars begravning. Det ska bli trevligt att träffa Simons släkt (ursprungligen från Umeå men nu med spridda kusiner över hela landet typ) som vi inte träffar så ofta. Synd bara att det är kring en sån här ledsam sak.
Sen på kvällen är det Bergsbyfestivalen.
Vet inte om jag ska gå. SImon ska gå men jag vet inte om jag pallar. Iofs har jag nära till Svärfars (2 minuters prommis) om jag vill gå hem å lägga mig så jag far nog fit en stund.
Hajk!
Sämst
När jag väl tar mig tid att skriva så går det som lätt och är inte alls jobbigt.
Men ibland när jag tänker på att det börjar bli dax så tar det som emot att sätta mig ner. Delvis för att jag vet att jag lätt fastnar och det tar tid osv.
För er som läste mitt förra inlägg så var det halsfluss som simon hade. Han fick penicilin och var frisk och kry till helgen i Piteå.
En tråkig sak hände förra veckan.
Simons morfar dog.
Han har varit sjuk länge i prostatacanser och har sedan fått mycket metastaser på skellettet.
Vi har vetat i ca 1,5 år att det inte var långt kvar. Läkarna gav honom inte ens ett år men den tiden har han överlevt med råge.
Nu när det väl hände så gick det fort.
Han har ju som varit ganska pigg. Bott hemma hela tiden och varit uppe å gått å så, hjälpt till med hushållet mm.
Så var vi där när Simons mormor fyllde år (ca 1 vecka innan han gick bort) och då var han sängliggande sen någon dag tillbaka. Kunde inte gå längre i princip och dom hade fått beviljat hemtjänst.
Det har hänt förut att det varit liknande så det var lixom inte givet att det var slutet.
Han åkte in på sjukhuset tillslut men det har han också gjort förut några turer.
Simons mamma ringde på torsdagsmorgonen (på alla hjärtans dag) och sa att hon var på väg dit för att han blivit sämre.
Ca 15 minuter senare ringde Pontus (simons bror). Då var han död.
Vi åkte alla dit och satt vid hans sida i sjukhussalen ett par timmar.
Natten hade varit lugn och som vi förstod det så hade han aldrig ens vaknat utan det hade bara börjat rossla mer i bröstet. Akut lungödem dog han av.
Begravningen är på lördag.
Jag hade min kliniska examination (som ett sjuksköterske-körkort typ) samma dag kl 14.
Hade egentligen tänkt ägna hela dagen åt att läsa igenom dom pappererna.
När detta nu hände så var det såklart viktigare att vara hos Simon och stötta han osv.
Bestämde mig ändå för att åka på examinationen å försöka.
Det gick åt pipan. Eller. Jag blev godkänd. Men jag gjorde tusen fel. Var nog väldigt tankspridd.
Skolan går inte bra nu över huvud taget.
Jag mår så dåligt hela tiden. Är så trött jämt så jag orkar knappt ens med en hel dag i skolan utan måste välja om jag ska gå för- eller eftermiddagen.
Har tenta på fredag som jag inte ens börjat plugga till.
Har iofs rätt bra koll. Har inte missat nån föreläsning eller så men iallafall. Det kommer aldrig gå.
Och det har ju varit så mycket fokus på kliniska examinationen med så...
Men vad ska man göra när man verkligen inte orkar. Å det är inte att jag är lat. Jag vill verkligen å försöker. Men det går inte.
Som tur är har jag inget annat som släpar. Eller jo en 1,5 poänskurs - Läkemedelsräkningen.
På den tentan hade jag 1 fel och man måste ha alla rätt. Så jag kan den ju. Måste bara vara noggrannare.
Så att plugga till den tentan kommer inte ta särskillt mycket tid iallafall.
Det får gå som det går. Börjar jag halka efter så jag inte hinner bli klar innan lovet så får jag väl omtenta i sommar.
Bye!
vad händer?!
Jag mår bra, egentligen kanske jag ska tillägga för er som träffar mig mycket märker att jag gråter väldigt mycket. Men det är bara nån känslighet jag hamnat i på nå vis. Är egentligen mycket glad.
Idag fick jag vet att jag blivit godkänd på en tenta också. B2an. Vet inte om jag skrev om den. Men jag var helt säker på att jag inte klarat den. Jag skrev den inte ens klart för att det kändes så kört å så fick jag godkänt. Bara 1 poäng över gränsen men det räcker. Å jag hade ju fått mer poäng om jag bara skrivit klart den. =) Så det misstaget gör jag aldrig om.
Kom just hem från Piteå. Har haft övning med troendegruppen. En av körerna jag och Simon är med i. Dock har vi lite dispans och behöver inte komma varje måndag eftersom det är en bit å åka men idag var det alltså dax igen.
Simon följde inte med. Han klagade över halsont tidigare idag. Hade jätteont och när jag kom hem från skolan vid 16.30 så sov han. Och jag kände på hans panna och den var verkligen stekhet. Stackarn!! Så jag stoppade om honom. Hämtade en vattenflaska och ställde bredvid sängen (viktigt att dricka mkt när man har feber) och la fjärrkontrollen till Tv:n nära till hands.
I helgen har vi konserter med TG så vi blir i Pite lördag-söndag. Ska bli kul. Skönt att få sig en välbehövd dos av religösitet också. Hoppas bara Simon blir frisk så han kan följa med.
Han sov fortfarande när jag kom hem nu kl 23 så jag hoppas han sover hela natten nu så han får sova bort febern.
Ska skicka han på Vårdcentralen imorn om det inte blivit bättre. Just att han bara har feber och mkt halsont men ingen förkylning tyder ju på halsfluss. Vilket i princip är lika bra för då går det fort över när man fått penicilin.
Nu ska jag ta och krypa ner hos honom.
NattiNatti!!
Ture!!
Att det bästa var att sälja honom har vi egentligen vetat länge men det är en sak att veta vad som är bäst och göra det. Det var ett svårt beslut att fatta. Jag saknar honom redan.
Jag å Simon åkte iväg med honom till Söderköping (där han nu bor) förra helgen. Vi sov över hos Sussa (hans nya matte) mellan fredag och lördag för att se att allt gick bra och att det kändes bra osv.
Vi satte ut en annons på blocket och massor med folk hörde av sig.
Både folk långt borta men även folk närmare.
Det var många från Skellefteå-trakten som kom och hälsade på men det kändes inte rätt helt enkelt.
Så iallafall så fastnade vi för Sussa. Hon bor i ett hus på landet med inhägnad tomt. Hon är sjukpensionär så hon är hemma jämt, men inte gammal (40år). Hon har 2 egna cavalier tikar Linnea och Alice samt en cavalierhane, Isak som hon har haft nu ett tag. Hon tränar upp / rehabiliterar "problemhundar" åt andra och Isak är en f.d problemhund som snart ska få flytta hem igen. Den enda nackdelen som vi såg var att hon har två barn 12 och 5 år gamla och Ture är ju rädd för barn. Men Sussa försäkrade oss att det skulle gå bra för dom är så hundvana och så.
Vi lämnade honom iallafall där så jag antar att det kändes bra.
Men jag ska inte sticka under stolen med att på kvällen när vi skulle somna hemma hos Sussa så grät jag.
Sjuka tankar kom helt plötsligt.
Jag började tänka att vi ju egentligen inte vet nåt om denna nya matte och att hon ju kan vara hur elak som helst egentligen. Och tänk om hon torterar honom eller nåt.
Sannolikheten till det var ju extremt liten samt att hon skulle varit jävligt martyrig om hon lyckats få sin 12-åriga son med på skådespelet samt att hennes hundar såg ut att trivas och må bra.
Dom tankarna hade nog kommit vem vi än lämnat han till och berodde nog mer på mitt hat mot mig själv. Dåligt samvete i kombination med sorg och saknad.
Ture stormtrivdes iallafall där såklart. Han hade fullt upp med tikarna och så.
Han och Isak gjorde upp direkt och Ture vann vilket var rätt för han var äldst.
Han träffade också Sussas 12-åriga son vilket gick superbra. Ture bara hälsade som dom andra hundarna. Tror helt enkelt att han såg hur dom gjorde å gjorde lika dant.
Jag å Sussa har kvar kontakten och jag har hört nu att han träffat hennes 5-åring Fridha. Det gick tydligen också bra. Eller han skällde lite först men senare samma kväll satt han i hennes knä osv. Skönt. Det har varit min största oro.
I skolan går det sådär.
Är så sjukt less bara. Vill inte mer.
På måndag får vi tillbaka B2-tentan som jag är typ säker på att jag inte klarade.
Känns dock helt okej inför kommande tenta som vi har om drygt 2 veckor.
I denna kurs har vi även en klinisk examination. Då vi kommer till Kliniskt tränings centrum (KTC) och får en halvtimme att förbereda oss för att sedan göra en av 8 uppgifter. Vi kommer att dra en lapp om vilken vi ska göra när vi kommer dit men det är antingen katetersättning av olika slag eller olika typer av injektioner eller sätta PVK (alltså typ droppkanyl eller vad man ska säga. En sån man har på handen eller i armväcket.) Det viktiga är att göra allt med rätt hygien-metod inte att klara själva grejen. Exempelvis på PVK-n är inte det viktiga att vi träffar venen utan att vi gör allt rätt och riktigt.
Ska på KTC nu å träna lite med några till i klassen.
Bye!