Som opeppad
Livet går ganska bra.
Min mage växer som den ska och allt sånt.
Jag har två tentor ogjorda (asså som skulle ha varit gjorde vid det här laget), det är B3 och B4, samt en tenta som gjordes igår och som jag väntar svar på. Dessutom så är jag i USA när nästa kurs (den som börjar imorn) examination är, så då får jag en till grej i ryggsäcken. Dock så ska jag eventuellt göra bort B3an innan USA resan så då har jag iofs lättat min ryggsäck lite. Om jag nu klarar den och om jag ens gör den...
Igår var det matte: läkemedelsräkning och det som gör att den är svår att klara är att man har ingen marginal. Man måste ha alla rätt. Anledningen till det är förståss att när man ska räkna sen som sjuksköterska så får man ju inte göra fel. Minsta lilla grejen kan ju leda till döden för nån stackars krake. Det kändes mycket bättre nu än förra gången å förra gången hade jag ändå bara ett fel. Så. det känns iallafall mycket bra.
Iallafall. Jag är som opeppad på mycket just nu. Kanske beror mycket på att jag är trött.
Jag lixom skiter i skolan tex. Asså på riktigt. Sådär som jag gjorde i högstadiet. Jag försöker inte ens. Jag vet ju att detta är rätt utbildning för mig. På det sättet är jag inte opeppad. Men jag tror att det är ledigheten som lurar bakom hörnet som gör att jag lixom släppt allt. Först sommarlov å sen ett års mammaledighet. Och faktiskt just mammaledigheten gör ju att om jag nu har kvar ett par tentor när skolan tar sommarlov så hinner jag ju göra dom innan jag börjar nästa termin om 1,5 år.
Något sommarjobb verkar det inte bli för min del. Jag har sökt några utan napp. Jag skulle kunna ringa mitt gamla jobb å bara säga att jag vill springvicka lite. Men då gäller det ju att jag får jobba hos kunder med mindre fysiska handikapp eller mer med utvecklingsstörda. För till sommaren kommer magen både att vara ivägen men dessutom får jag ju inte lyfta tungt då. Dessutom. Om jag är trött nu...
Det är hursomhelt ingen katastrof om jag inte får nå jobb. Vi har ju ingen hyra på sommaren eftersom vi bor i studentlägenhet så vi klarar ju oss definitivt. Sen får man om man vill börja ta ut mammadagar 60 dagar före beräknad nedkomst. Jag vill ju spara dom dagarna men jag kan ju ta ut nån om det blir knapert.
Just nu är vår ekonomi åt pipan. Asså vi har inte gjort bort oss på något sätt. Men vi ska ju till USA snart och till Sthlm för att min lillasyster ska döpas ännumer snart och betalningarna (sammanlagt 8.000kr) för dom två resorna hamnade båda på denna månad. Så... efter att ha betalat dom + nästan alla räkningar ( en räkning fick vänta tills nästa månad *skäms*) så har vi tillsammans lite mindre än 1000kr kvar på kontot. Jippie!
Dom pengarna får enbart gå till snus och mat. Hårda pix!
Tur att vi ska ut å resa. Utan det skulle det bli en sjukt trist månad. Dessutom blir man ju mer eller mindre försörjd när man är hos mamma och pappa =).
En annan sak som är tur är att vi får pengar 2a dagen i USA. Trist att vara i New york utan en enda kronba på fickan.HAHA!!
Simon å jag har det jättebra. Det märks att han är glad att han äntligen ska bli pappa.
Nu ska jag snart iväg på Pidde å Moas inflyttningsfest så jag måste börja göra mig iordning.
Puss å kram!!
Min mage växer som den ska och allt sånt.
Jag har två tentor ogjorda (asså som skulle ha varit gjorde vid det här laget), det är B3 och B4, samt en tenta som gjordes igår och som jag väntar svar på. Dessutom så är jag i USA när nästa kurs (den som börjar imorn) examination är, så då får jag en till grej i ryggsäcken. Dock så ska jag eventuellt göra bort B3an innan USA resan så då har jag iofs lättat min ryggsäck lite. Om jag nu klarar den och om jag ens gör den...
Igår var det matte: läkemedelsräkning och det som gör att den är svår att klara är att man har ingen marginal. Man måste ha alla rätt. Anledningen till det är förståss att när man ska räkna sen som sjuksköterska så får man ju inte göra fel. Minsta lilla grejen kan ju leda till döden för nån stackars krake. Det kändes mycket bättre nu än förra gången å förra gången hade jag ändå bara ett fel. Så. det känns iallafall mycket bra.
Iallafall. Jag är som opeppad på mycket just nu. Kanske beror mycket på att jag är trött.
Jag lixom skiter i skolan tex. Asså på riktigt. Sådär som jag gjorde i högstadiet. Jag försöker inte ens. Jag vet ju att detta är rätt utbildning för mig. På det sättet är jag inte opeppad. Men jag tror att det är ledigheten som lurar bakom hörnet som gör att jag lixom släppt allt. Först sommarlov å sen ett års mammaledighet. Och faktiskt just mammaledigheten gör ju att om jag nu har kvar ett par tentor när skolan tar sommarlov så hinner jag ju göra dom innan jag börjar nästa termin om 1,5 år.
Något sommarjobb verkar det inte bli för min del. Jag har sökt några utan napp. Jag skulle kunna ringa mitt gamla jobb å bara säga att jag vill springvicka lite. Men då gäller det ju att jag får jobba hos kunder med mindre fysiska handikapp eller mer med utvecklingsstörda. För till sommaren kommer magen både att vara ivägen men dessutom får jag ju inte lyfta tungt då. Dessutom. Om jag är trött nu...
Det är hursomhelt ingen katastrof om jag inte får nå jobb. Vi har ju ingen hyra på sommaren eftersom vi bor i studentlägenhet så vi klarar ju oss definitivt. Sen får man om man vill börja ta ut mammadagar 60 dagar före beräknad nedkomst. Jag vill ju spara dom dagarna men jag kan ju ta ut nån om det blir knapert.
Just nu är vår ekonomi åt pipan. Asså vi har inte gjort bort oss på något sätt. Men vi ska ju till USA snart och till Sthlm för att min lillasyster ska döpas ännumer snart och betalningarna (sammanlagt 8.000kr) för dom två resorna hamnade båda på denna månad. Så... efter att ha betalat dom + nästan alla räkningar ( en räkning fick vänta tills nästa månad *skäms*) så har vi tillsammans lite mindre än 1000kr kvar på kontot. Jippie!
Dom pengarna får enbart gå till snus och mat. Hårda pix!
Tur att vi ska ut å resa. Utan det skulle det bli en sjukt trist månad. Dessutom blir man ju mer eller mindre försörjd när man är hos mamma och pappa =).
En annan sak som är tur är att vi får pengar 2a dagen i USA. Trist att vara i New york utan en enda kronba på fickan.HAHA!!
Simon å jag har det jättebra. Det märks att han är glad att han äntligen ska bli pappa.
Nu ska jag snart iväg på Pidde å Moas inflyttningsfest så jag måste börja göra mig iordning.
Puss å kram!!
Familjeliv
Så. Nu har jag uppdaterat min presentation på familjeliv från ofrivilligt barnlös till vänta barn.
Så. Följ mitt gravida liv där. Jag är ju en bloggare som ni alla vet.
Jag vet att många av er i hemlighet redan har användare där för att spionera på era vänner, bekanta och läsa om helt okända människors familjelycka. =)... isåfall är det ju bara att lägga till mig på er "spion-lista"
Annars kan ni bli medlemmar. Man kan bli medlem som anhörig osv.
Men. För att bara läsa bloggar å så, utan att skriva inlägg i gästbok och liknande så behöver man inte ens vara medlem.
Welcome to you all!!!
Mitt användarnamn är som vanligt tosan83
Så. Följ mitt gravida liv där. Jag är ju en bloggare som ni alla vet.
Jag vet att många av er i hemlighet redan har användare där för att spionera på era vänner, bekanta och läsa om helt okända människors familjelycka. =)... isåfall är det ju bara att lägga till mig på er "spion-lista"
Annars kan ni bli medlemmar. Man kan bli medlem som anhörig osv.
Men. För att bara läsa bloggar å så, utan att skriva inlägg i gästbok och liknande så behöver man inte ens vara medlem.
Welcome to you all!!!
Mitt användarnamn är som vanligt tosan83
Ingen hemlis längre!
Äntligen får jag berätta. Jag har typ hållit på att spricka nu sedan 21 Januari.
VI VÄNTAR BARN!!
Jag har ju gjort så himla många graviditetstest i mina dar.
Jag å Simon slutade ju med preventivmedel direkt vi fick veta att jag hade den här sjukdomen som jag har. För vi fick ju då också veta att det kan bli svårt å det kanske inte går alls.
Så vi har ju lixom alltid kört på: när som helst är bättre än aldrig-principen. Och dom rådde ju oss att inte vänta för länge med att försöka eftersom det kan ta tid och för att fertiliteten knappast blir bättre med åren.
Så 3 år utan skydd och dessutom en sjukdom som medför ruskigt oregelbunden mens.
Mensen var alltså sen varje månad. Så ni kan ju räkna ut hur många graviditetstest jag gjort.
Iallafall. Jag var ju tvungen att vänta till jag fyllde 24 samt gå ner till et BMI under 30 för att få börja med pergo-time (ett ägglossningsstimulerande läkemedel). Min sjukdom fungerar ju så att jag har ägg men ingen ägglossning.
Den 14 November fyllde jag 24 årvarpå jag direkt ringde till min kontakt på kvinnokliniken. Jag hade ju också gått ner tillrävkligt i vikt.
Hon skrev ut medicinen och jag fick hemskickat instruktioner på hur man skulle göra.
1 tablett / dag i 5 dagar med start 3e mensdagen. (1a mensdagen är dag 1 i menscykeln)
Möjlig befruktning var dag 12 -19 så då skulle man alltså försöka vara kreativa ca varannan-var tredje dag. INTE VARJE.
Någon av dagarna 21-23 togs ett blodprov för att mäta progesteronhalten och alltså se om en ägglossning ägt rum.
och dag 28-33 nånstans hörde min kontakt av sig.
Jag fick mens den 19e November alltså 5 dagar efter min 24 årsdag så jag började direkt med tabletterna den 21a
Kontakten med teamet den månaden (som förövrigt blev lite tidigare då jag ville veta provsvaren) gav glada nyheter. Jag hade med all sannolikhet haft ägglossning. så vi behövde inte justera dosen. När det var dags för graviditetstestet så visade det däremot tyvärr negativt och mensen kom också mycket riktigt nån dag senare.
Men det visste ni ju. Att det inte gick första gången. Tror jag skrev det i nåt inlägg.
Andra gången gick det iallafall.
Skulle gissa att barnet är gjort nån dag efter nyårsafton.
Vi firade ju jul i Stockholm hos mamma å pappa. Jag hade tänkt stanna ganska mycket längre men simon skulle jobba nyårsafton så han skulle hem.
När mensen anlänt så började vi räkna efter och dag 12 var på självaste nyårsafton. Å det är ju från och med den dagen och 1 vecka framåt som det är bra om den blivande pappan och mamman befinner sig i samma stad. Om paret inte kan det så är det bättre att låta behandlingen utebli den månaden. Simon tyckte att vi kunde hoppa över en månad så jag kunde stanna men jag tänkte att då kommer jag alltid att tänka: "Tänk om det var den gången som det skulle bli" Mamma sjöng på skansen på nyårsafton så jag var där å lyssnade men på nyårsdagen for jag hem och vi började vårt "arbete".
Å så mycket riktigt (tur att vi inte skippade) Den 21 Januari visade 2 test positivt. Jag gjorde dom så rutinmässigt. Har ju som sagt gjort det så många gånger. Det var ingen spänning. Simon var hemma men inte delaktig.
Så jag kissade på stickan å direkt fylldes den ju med blå färg å ett streck visade sig. Lite svagt men det var där.
Jag skrek: Simon det är nåt här. Han kom springande å vi kramades å pussades lite. 2 minuter senare var strecket bortom rimligt tvivel i tydlighet.
Sen dess har det bara flutit på.
Har varit rätt trött å mår lite illa mellan måltiderna ibland men kräks inte. Mår egentligen väldigt bra.
En sak som inte många vet (Jag visste det inte) är att när livmodern börjar spännas ut, vilket den börjar göra direkt, så känns det exakt som mensverk. Det är inte så praktiskt för jag kände ju det där innan jag gjorde testet å tänkte: "jaha, det är mensen som är på väg, det bidde ingen bäbis nu heller" Där har Gud gjort en miss!
Vi har varit på inskrivningssamtal hos min barnmorska. Det var spännande.
Hon litade dock fullständigt på att jag var gravid. Jag ville lixom att hon skulle bekräfta (man har ju haft lite svårt att tro på det ibland för det är ju bara för bra för att vara sant) men nej, inget graviditetstest tog hon eller nånting.
Däremot fick jag ha med mig en burk med kiss när jag kom som hon direkt kollade om jag hade urinvägsinfektion. Det kollar hon tydligen varje gång man kommer.
Så kollade hon Blodsocker på mig och jag hade 5,0 viket är exakt det man ska ha. Å då hade jag ändå ätit en macka nyss. Är ju lite tjock så jag har ju risk att drabbas av graviditetsdiabetes så det var ju skönt att det inte verkar vara pågång änsålänge iallafall.
Hon tog även Blodvärde (Man kan få lite blodbrist när man är gravid nämligen) men mitt värde var 130 vilket också är så bra det bara kan vara.
Hon tog även Hepatit, HIV, Blodgrupp å andra prover men dom fick jag inte svar på direkt utan det skickade hon iväg till labbet. Är inte orolig för HIV och Hepatit. Skulle dock vara intressant att veta vad man är för blodgrupp.
Sen pratade vi bara och jag hade med mig ett papper som jag fått hemskickat och som jag fyllt i med info om mig å Simon, sjukdomar i släkten, tobaks och alkoholvanor å sånt som man ofta fyller i hos dokton överhuvudtaget typ vikt, längd mm.
Ultraljud är nånstans i v 17 ca. Alltså inte kalenderveckan 17 utan i min v 17. Iofs följs vi ju åt rätt bra eftersom barnet är gjort nästan på nyårsafton men... På torsdag börjar min v 12 och nu har vi vecka 11 i almanackan.
Ni kanske undrar hur jag kan vara före almanackan när bäbisen är gjord första veckan i Januari. Jo det är för att dagen man börjar räkna från är sista mensens första dag. Alltså från den mensen jag fick första månaden vi försökte å det inte gick.
Vi kommer att få en kallelse till ultraljudet. Det ser jag fram emot. Ni ska veta att man är ganska orolig som blivande mamma.
Man tänker mycket på att barnet kan vara sjukt å det är mycket tänk om... Och man har ständigt dåligt samvete för att man typ äter en godis eller dricker en kaffekopp eller råkar gå förbi nån som röker eller vad som helst.
Hoppas att man kan bli lite lugnare efter ultraljudet. Cooooolt. Då får vi se vår lilla bäbis. Nästa träff med min barnmorska är den 7 Maj.
Önska oss lycka till!!
Kraaaaaaaam! /Världens lyckligaste blivande mamma!
VI VÄNTAR BARN!!
Jag har ju gjort så himla många graviditetstest i mina dar.
Jag å Simon slutade ju med preventivmedel direkt vi fick veta att jag hade den här sjukdomen som jag har. För vi fick ju då också veta att det kan bli svårt å det kanske inte går alls.
Så vi har ju lixom alltid kört på: när som helst är bättre än aldrig-principen. Och dom rådde ju oss att inte vänta för länge med att försöka eftersom det kan ta tid och för att fertiliteten knappast blir bättre med åren.
Så 3 år utan skydd och dessutom en sjukdom som medför ruskigt oregelbunden mens.
Mensen var alltså sen varje månad. Så ni kan ju räkna ut hur många graviditetstest jag gjort.
Iallafall. Jag var ju tvungen att vänta till jag fyllde 24 samt gå ner till et BMI under 30 för att få börja med pergo-time (ett ägglossningsstimulerande läkemedel). Min sjukdom fungerar ju så att jag har ägg men ingen ägglossning.
Den 14 November fyllde jag 24 årvarpå jag direkt ringde till min kontakt på kvinnokliniken. Jag hade ju också gått ner tillrävkligt i vikt.
Hon skrev ut medicinen och jag fick hemskickat instruktioner på hur man skulle göra.
1 tablett / dag i 5 dagar med start 3e mensdagen. (1a mensdagen är dag 1 i menscykeln)
Möjlig befruktning var dag 12 -19 så då skulle man alltså försöka vara kreativa ca varannan-var tredje dag. INTE VARJE.
Någon av dagarna 21-23 togs ett blodprov för att mäta progesteronhalten och alltså se om en ägglossning ägt rum.
och dag 28-33 nånstans hörde min kontakt av sig.
Jag fick mens den 19e November alltså 5 dagar efter min 24 årsdag så jag började direkt med tabletterna den 21a
Kontakten med teamet den månaden (som förövrigt blev lite tidigare då jag ville veta provsvaren) gav glada nyheter. Jag hade med all sannolikhet haft ägglossning. så vi behövde inte justera dosen. När det var dags för graviditetstestet så visade det däremot tyvärr negativt och mensen kom också mycket riktigt nån dag senare.
Men det visste ni ju. Att det inte gick första gången. Tror jag skrev det i nåt inlägg.
Andra gången gick det iallafall.
Skulle gissa att barnet är gjort nån dag efter nyårsafton.
Vi firade ju jul i Stockholm hos mamma å pappa. Jag hade tänkt stanna ganska mycket längre men simon skulle jobba nyårsafton så han skulle hem.
När mensen anlänt så började vi räkna efter och dag 12 var på självaste nyårsafton. Å det är ju från och med den dagen och 1 vecka framåt som det är bra om den blivande pappan och mamman befinner sig i samma stad. Om paret inte kan det så är det bättre att låta behandlingen utebli den månaden. Simon tyckte att vi kunde hoppa över en månad så jag kunde stanna men jag tänkte att då kommer jag alltid att tänka: "Tänk om det var den gången som det skulle bli" Mamma sjöng på skansen på nyårsafton så jag var där å lyssnade men på nyårsdagen for jag hem och vi började vårt "arbete".
Å så mycket riktigt (tur att vi inte skippade) Den 21 Januari visade 2 test positivt. Jag gjorde dom så rutinmässigt. Har ju som sagt gjort det så många gånger. Det var ingen spänning. Simon var hemma men inte delaktig.
Så jag kissade på stickan å direkt fylldes den ju med blå färg å ett streck visade sig. Lite svagt men det var där.
Jag skrek: Simon det är nåt här. Han kom springande å vi kramades å pussades lite. 2 minuter senare var strecket bortom rimligt tvivel i tydlighet.
Sen dess har det bara flutit på.
Har varit rätt trött å mår lite illa mellan måltiderna ibland men kräks inte. Mår egentligen väldigt bra.
En sak som inte många vet (Jag visste det inte) är att när livmodern börjar spännas ut, vilket den börjar göra direkt, så känns det exakt som mensverk. Det är inte så praktiskt för jag kände ju det där innan jag gjorde testet å tänkte: "jaha, det är mensen som är på väg, det bidde ingen bäbis nu heller" Där har Gud gjort en miss!
Vi har varit på inskrivningssamtal hos min barnmorska. Det var spännande.
Hon litade dock fullständigt på att jag var gravid. Jag ville lixom att hon skulle bekräfta (man har ju haft lite svårt att tro på det ibland för det är ju bara för bra för att vara sant) men nej, inget graviditetstest tog hon eller nånting.
Däremot fick jag ha med mig en burk med kiss när jag kom som hon direkt kollade om jag hade urinvägsinfektion. Det kollar hon tydligen varje gång man kommer.
Så kollade hon Blodsocker på mig och jag hade 5,0 viket är exakt det man ska ha. Å då hade jag ändå ätit en macka nyss. Är ju lite tjock så jag har ju risk att drabbas av graviditetsdiabetes så det var ju skönt att det inte verkar vara pågång änsålänge iallafall.
Hon tog även Blodvärde (Man kan få lite blodbrist när man är gravid nämligen) men mitt värde var 130 vilket också är så bra det bara kan vara.
Hon tog även Hepatit, HIV, Blodgrupp å andra prover men dom fick jag inte svar på direkt utan det skickade hon iväg till labbet. Är inte orolig för HIV och Hepatit. Skulle dock vara intressant att veta vad man är för blodgrupp.
Sen pratade vi bara och jag hade med mig ett papper som jag fått hemskickat och som jag fyllt i med info om mig å Simon, sjukdomar i släkten, tobaks och alkoholvanor å sånt som man ofta fyller i hos dokton överhuvudtaget typ vikt, längd mm.
Ultraljud är nånstans i v 17 ca. Alltså inte kalenderveckan 17 utan i min v 17. Iofs följs vi ju åt rätt bra eftersom barnet är gjort nästan på nyårsafton men... På torsdag börjar min v 12 och nu har vi vecka 11 i almanackan.
Ni kanske undrar hur jag kan vara före almanackan när bäbisen är gjord första veckan i Januari. Jo det är för att dagen man börjar räkna från är sista mensens första dag. Alltså från den mensen jag fick första månaden vi försökte å det inte gick.
Vi kommer att få en kallelse till ultraljudet. Det ser jag fram emot. Ni ska veta att man är ganska orolig som blivande mamma.
Man tänker mycket på att barnet kan vara sjukt å det är mycket tänk om... Och man har ständigt dåligt samvete för att man typ äter en godis eller dricker en kaffekopp eller råkar gå förbi nån som röker eller vad som helst.
Hoppas att man kan bli lite lugnare efter ultraljudet. Cooooolt. Då får vi se vår lilla bäbis. Nästa träff med min barnmorska är den 7 Maj.
Önska oss lycka till!!
Kraaaaaaaam! /Världens lyckligaste blivande mamma!