Choklaaaad!!
Jag brukar sällan äta choklad. När jag köper lösvikt är det bara surisar.
Fattar inte vad detta kommer ifrån.
Har ätit choklad varje kväll nu sedan Simon for.
Å alltid samma sort. Marabou mjölkchoklad med daim.
Och så dricker jag mjölk till.
Inte helt normalt kanske...
Tji fick jag som sett fram emot att vara ensam
Simon for igår morse vid 5 snåret.
Jag hade ju sett fram emot att vara ensam. Eller ensam och ensam. Jag har ju folk ikring mig som hjälper mig med barnen. Men jag hade sett fram emot att vara karl-fri.
Det hela började inte bra om man säger så.
Jag skuller sjunga på en begravning i Byske k 13. Moa skulle vara med och ta en prommis med barnen under tiden.
Att tajma så att man har med sig 2 glada, nybytta, nyätna ungar som dessutom har ytterkläder på sig är INTE lätt fick jag erfara.
Jag körde ut dom till bilen i syskonvagnen. (Jag var sjukt sen). Jag öppnade bildörren med bilnyckeln och började stuva in ungarna. När jag gjort det och satte mig vid ratten så hittade jag inte bilnyckeln någonstans. Jag letade en stund i bilen och fickor osv men hittade den inte. Jag var ju sen så jag sprang hem efter extranyckeln med två ensamma skrikande barn i bilen. Jag tänkte att jag ju använt bilnyckeln när jag låst upp så jag måste ju lagt ifrån mig den inne i bilen någonstans medan jag spände fast barnen.
Så åkte vi och hämtade Moa och åkte mot Byske. Begravningen gick iallafall bra och efteråt så hjälptes jag och Moa åt att leta ordentligt men ingen nyckel.
Jag tänkte att okej. Tänk om jag tappat den utanför bilen på parkeringen hemma (dum som jag är, kollade jag inte där när jag for för jag var så inställd på att jag lagt ifrån mig den inne i bilen). Så måste det vara, hoppas nu bara den är kvar tänkte jag.
Väl hemma - Ingen nyckel på parkeringen.
Jag tog ut barnen och gick hem. Ringde Simon som blev fly förbannad och min klump i magen växte lite till. Väl hemma ringde jag vaktmästaren och frågade om dom hittat en bilnyckel idag. Det hade dom. Jag blev skitglad tills det kom fram att det var en volvonyckel och alltså inte min. Men han sa att jag ju kunde höra med karlarna som jobbar med fjärrvärme och som har sitt tillfälliga tillhåll i vår tvättstuga om nån lämnat in en nyckel där. Sen kom jag på att någon ju kan ha hittat nyckeln, tagit den och nu bara satt och väntade på att bilen som passade till nyckeln skulle komma tillbaka. Kalla kårar kröp längst ryggraden och jag började få panik.
Barnen hade inte längre ytterkläder på sig. Jag lämnade Sally (som sov) hemma. Satte Georg (utan ytterkläder) i vår lilla sittvagn och sprang till bilen. Jag kom inte ihåg att passa på att ta med mig nyckeln till tvättstugan för att höra med grabbarna. Jag letade i bilen igen (noggrant) t.o.m fällde sätena osv - ingen nyckel. Sen satte jag Georg i baksätet utan att spänna fast honom, la in vagnen i bagaget och körde bort till en annan parkering (jag skulle minsann inte göra det lätt för tjyven).
Hem igen, Sally sov än som tur var. Skulle ringa Simon igen men då hittade jag inte mobilen.
Just snyggt. Jag bad Samuel (som var inloggad på msn) att ringa den. Signalerna gick fram men det lät ingenting. Jag mindes att jag tappat mobilen på marken när jag letade efter nyckeln nyss men visst plockade jag väl upp den.. eller?
En alldeles för lite klädd Georg i vagnen igen och bort till parkeringen där jag tappat mobilen, denna gång med en skrikande Sally hemma. (kom denna gång ihåg att ta med nyckeln till tvättstugan). Ingen mobil på parkeringen. Var det kanske på den andra parkeringen som bilen nu stod på som jag tappat mobilen? Sprang bort dit. Ingen mobil. Men jag såg sen att den låg i framsätet på bilen. Bilnyckeln hade jag såklart inte med mig =( så den fick ligga där. Jag visste iallafall var den var nu. På vägen hem kollade jag med fjärrvärmekillarna - ingen nyckel.
Hemma bad jag Sara, via msn, att messa moa och tala om att min mobil var i bilen och att hon fick hojta på msn angående kvällen som vi skulle tillbringa tillsammans.
Vi bestämde att äta tacos tillsammans. Hon skulle ta med sig en del ingredienser och sen komma å sköta barnen så jag kunde handla i lugn och ro (hade inte ens toapapper hemma).
Bsetämde mig för att släppa tanken på nyckeln ett tag och fokusera på barnen. Så dom fick lite mat i magen och vi lekte en stund. Sen la jag Georg som var sjukt trött.
Moa kom och jag for å handlade. På mobilen hade jag 29 missade samtal från Simon.
Jag ringde upp och berättade läget. Han bad om ursäkt och sa att jag skulle ta det lugnt tills han kom hem men dock ha bilen på den andra parkeringen. På måndag kunde vi höra med vaktis igen samt ringa polisen.
Klumpen släppte lite och jag tog det lugnt resten av kvällen med god mat (det första och enda jag åt på hela dagen) och trevligt sällskap av Moa och Lina.
Nu har iallafall natten gått bra och jag tänker se fram emot resten av helgen iallafall.
Men jag grämer mig så. Om jag bara tappat nyckeln vart som helst annars men inte på vår parkeringsruta. Snacka om lättjuvad bil då lixom. En ny nyckel kan man ju enkelt beställa men att byta lås kostar flera tusen. Och försäkringen gäller väl knappast om bilen blir stulen och inte är uppbruten.
Vet ju iofs fortfarande inte om jag har tappat den. Tycker egentligen att det krävs lite overkligt mycket otur för att jag ska ha tappat den utanför bilen utan att höra det, att någon (som dessutom är en tjuv och inte en vanligt snäll människa) ska ha hittat den och tagit den på den korta tid (ca 2 timmar) som jag var borta. Och att tjuven dessutom är så uttänkt att han tänker att bilen som hör till nyckeln säkert hör hemma på den parkeringen och därför väntar på tillfälle att sno bilen.
Nä, rent logiskt borde den ligga i bilen någonstans (har ju trots allt varit sjukt stressad varje gång jag letat) eller komma fram via polisen eller vaktis.
HOPPAS!!!
OjOjOj
Mitt förstånd inser ju att detta måste ha en förklaring och ska ringa dit imorn. Men blir ändå orolig.
5000kr. Det täcker ju bara hyran och lite mer.
Hur ska jag kunna sova lugnt inatt??
imorn bitti (före 5) åker Simon till Hollnad med bandet.
Det ska bli sjukt härligt att vara ensam. Trodde jag aldrig att jag skulle säga men det är sant. Jag är helt ärlig!!
Jag har lärt mig att uppskatta att vara ensam. Visserligen är jag ensam med barnen vilket är lite av ett orosmoment. Men det kommer säkert att gå bra. Jag har många som erbjudit sig att hjälpa om det krisar också.
Hej svejs!!
Lisbeth Salander, Ny kamera, Efterlysning och Världens gulligaste ungar!!
Däremot måste jag ju säga att jag blir helt kär i Lisbeth Salander. Hon är så sjukt snygg och sexig och modig och tuff å allt. Wow!
Nu har vi äntligen fått vår kamera som vi beställde för typ 2 veckor sedan. Så nu kan jag äntligen fota mina barn. Den vi haft funkade iofs men batterierna var tvungen att bytas typ var tredje foto å så kan man ju inte hålla på. Den var från julen 2003 så det var hursomhelst dax. Jag är nöjd med kameran iallafall. Den tar bra bilder.
Iallafall så har vi inte fotat på evigheter. Typ inte sedan Georg var någon månad.
Så därför EFTERLYSER jag nu foton från tillfällen där vi varit med typ det senaste året. Förstår att det kräver lite av er som fotat. Om ni bara kollar vad ni har så kan jag komma å hämta det med usb-minne om det är så pass mycket att det inte ryms i ett mail.
Här bjuder jag på lite kort på världens gulligaste ungar.
GEORG
SALLY
EN PUSS TILL LILLASYSTER
GEORG BUSAR MED PAPPA (OCH PAPPAS ILLRÖDA FINNE PÅ NÄSAN)
Sally
Det som avgjorde det hela var statistiken (hämtat från statistiska centralbyråns hemsida).
- Det finns 2566 kvinnor som har förnamnet Sally. Av dessa har 1617 namnet Sally som tilltalsnamn.
- Det finns 30798 kvinnor som har förnamnet Alice. Av dessa har 12863 namnet Alice som tilltalsnamn.
På kul kollade jag även upp: - Det finns 22315 män som har förnamnet Georg. Av dessa har 2664 namnet Georg som tilltalsnamn.
Hennes andranamn blir: - Det finns 1391 kvinnor som har förnamnet Adéle. Av dessa har 154 namnet Adéle som tilltalsnamn.
Vi känner oss nöjda med vårt val. Nu gäller det bara att vänja om sig. Jag har vant om mig hyfsat men Simon kallar henne Alice hela tiden. Jaja. Vi har ju kalat henne Alice i två veckor så det är klart att omvänjningen måste få ta en stund.
HJÄLP!
Med Georg var det så klockrent.
Hon hette ju Alice och jag tycker att det är ett jättefint namn och att hon passar jättebra i det. Men jag tycker inte att det passar med Georg. Rent rytmiskt när man säger det så passar det ju. "Georg och Alice" Men jag tycker inte det är samma genre / samma karaktär på det.
Vi vill ju äldre namn men det finns ju många äldre namn som blivit vanliga nu. Tex Wilma, Alvin m.fl. Georg är ju ett gammalt namn som också är ovanligt.
Det är det som stör mig. Alice var jättepoppis för typ 10 år sedan. Då var det jättemånga bebisar som döptes till Alice. Alice har redan kommit och gått på nå vis. Och jag vill ju hitta ett gammalt namn som också är så pass ovanligt och speciellt att det aldrig kommer bli vanligt.
Jag vill hålla mig inommodet vad gäller att jag vill ha ett äldre namn. Men jag vill inte hålla mig så pass till modet att resultatet blir att barnet iallafall kommer ha flera kompisar som heter likadant.
Fattar ni.
Då har vi Sally som annat alternativ. Hon passar i det jättebra och det tror jag inte kommer bli vanligt och det har heller inte redan varit vanligt. Men det är ändå "rätt" generation på det om man säger.
Jag tycker att Sally är ett jättefint namn men det är ändå inte så klockrent som Georg var.
Ska vi nöja oss med Sally. Det kanse är så att vi inte kommer hitta nåt lika ultimat som med Georg.
Mimmi hade vi ju också som förslag innan vi "träffade" henne. Men det är också fel karaktär och var vanligt för 10 år sedan och det passar hon inte ens att heta.
Vad tycker ni. Och kom gärna med nya förslag utifrån det jag beskrivit. För som sagt har vi inte hittat nåt som känns klockrent ännu. Iofs vänjer man sig ju vid det mesta och jag tror hon kan komma att bli en jättebra Sally.
Kram
Då bjuder vi på en till sån här då...
GRAVIDITETEN:
När fick ni reda på att du var gravid? 7 Januari 2009 (21 Januari 2008)
Var det planerat? Absolut inte. Vi kunde ju inte bli med barn själva och dessutom så helammade jag fortfarande vilket bara det ska göra det hela i princip omöjligt. Så omöjligt som 1 på 10.000 har jag fått veta i efterhand. Vi blev glada efter några timmar när chocken lagt sig. Nu har jag dessutom fått veta att Skellefteå kommun dragit ner på hjälpen till barnlösa på det sättet att man inte får nån hjälp om man har ett barn så nu är man ju väldigt tacksam att det blev som det blev. (Så planerat det kan bli. Vi hade försökt få barn på egen hand i 4 år och fick tillslut hjälp med hormonstimulering osv.
Mådde du illa under graviditeten? Nej egentligen inte. Lite mer än förra gången. Tror jag kräktes 3 gånger eller nåt. (Nej egentligen inte. Tror jag kräktes en enda gång.)
Hade du mycket foglossningar? Definitivt JA. Kunde knappt röra mig när jag låg ner mot slutet. (Ja, tyckte jag då men nu vet jag att man kan ha mycket värre.)
Hade du någon hormonrand? Nope. (Nope.)
Fick du bristningar på magen? Hade ju redan en hel del sen Georg. Kan hända att det dök upp nån mer men det var som svårt att ha koll på eftersom jag redan hade så mycket. (Ja en heel del och det är sjukt fult!)
Vad trodde du att det skulle bli för kön? Den här gången gissade ju barnmorskan på tjej redan första ultraljudet men hon var inte säker. Trots gissningen så var jag ändå väldigt osäker på vad det skulle bli. Men sen gjorde vi ju ett sent ultraljud, bara nån vecka innan vi fick na, och då fick vi veta med säkerhet att det var en kicka. (Jag var bombis på en tjej men vi gjorde ett sent ultraljud och då fick vi veta att det var en pojk.)
Vad ville du att det skulle bli för kön? Tyckte att en flicka skulle vara roligt eftersom vi hade en pojke. Men jag tyckte även att en pojke skulle vara praktiskt. Men framförallt ville jag ha en frisk bebis. Och det fick jag. (Jag ville ha en frisk bebis. Och det fick jag.)
Hade du några speciella cravings? Nja. inte så att jag lixom hade sug men jag ville dricka / äta mycket mjölkprodukter. Blev mycket pannkaka, stuvade makaroner mm. (Nja. inte så att jag lixom hade sug men jag ville dricka / äta mycket mjölkprodukter. Blev mycket pannkaka, stuvade makaroner mm.)
Vad gillade du för mat? Samma som alltid (Samma som alltid)
Någon maträtt du avskydde? Nja. Jag avskydde dom jag avskyr jämt. (Nja. Jag avskydde dom jag avskyr jämt.)
Hade du halsbränna? Ja, jättemycket. Vart som värre och värre också ju längre man gick. (Ja, jättemycket. Vart som värre och värre också ju längre man gick.)
Behövde du kissa ofta? JoJa, dagitid men behövde aldrig upp på nätterna förän sista veckan. (JoJa, dagitid men behövde aldrig upp på nätterna. Var inte ens bråttom på morgonen.)
Hur mycket gick du upp? ca 18 kilo. Har änsålänge gått ner ca 14-15 så det är på god väg. (17 kilo ca (men jag gick ner allt + nåt kilo till på bara ett par veckor. Mycket vätskesamling där.)
Är du nöjd över din graviditet? Ja. Ja, det är jag. Jag mådde ändå ganska bra och var väldigt lycklig.
Var du rädd för förlossningen? Ja, skräckslagen! (Nej, egentligen inte.)
FÖRLOSSNINGEN:
När startade din förlossning? 3 September kl 11 startade det hela med att vi bestämde att vi skulle snitta. (Vattnet gick hemma natten mot onsdagen den 17 September.)
Vilken vecka var du i? 40+4 (38+4)
Gick du över tiden? Ja, alltså. (Nej alltså gjorde jag inte det =)
Hur startade din förlossning? Med beslut om snitt. (Vattenavgång som sagt.)
När åkte ni in? Kl 11 fattades beslutet. Fick order om att vara tillbaka 14.30 vilket vi var. (Var på förlossningen vid ca 4 på morgonen om jag inte minns fel.)
Hade du någon bedövning/smärtlindring? Ja eftersom dom skulle skära i mig var jag totalt bedövad och förlamad från midjan och ner. (Tens - Gav typ ingenting, Ryggbedövning. Provade lustgas mot slutet. Men kastade iväg den för den fick mig bara att vilja kräkas.)
Hur länge hade du värkar? Aldrig. förutom eftervärkarna. (Ja, få se nu. Värkarna startade ju i och med vattenavgången och han föddes 02.36 dygnet efter så ja, ganska precis ett dygn.)
Tyckte du att värkarna gjorde ont? ja, eftervärkarna. (Ja asså dom gör ju ont redan i början men smärtan mot slutet (sista öppningsskedet lixom) går inte att med ord beskriva. Så fruktansvärt.)
Grät du? Ojade mig lite när dom stack mig i ryggen för bedövningen och missade typ 15 gånger (Inte vad jag minns. Ojade mig ganska mycket å det kanske kom nån tår. Man är så fokuserad på att tackla smärtan så gråta har man lixom inte tid med. Men jag grät när jag fick honom i mina armar.)
Skrek du? Nej det tror jag inte. (Ja.., jag skrek att dom skulle skjuta mig!)
Hur länge hade du mellan värkarna i öppningsskedet? Inget öppningsskede (Hade redan direkt ganska täta värkar. Minns att jag hann få 3 värkar bara på vägen upp i hissen till förlossningen. Men då var dom korta och inte så kraftiga. Mot slutet var det väl ca 1,5 minuter långa med max 30 sekunders paus emellan.)
Hur lång tid tog krystvärkarna? Inga krystvärkar (Hann aldrig så långt. Efter jag var öppen 10 cm och redo som skjutton att trycka ut han så slutade min kropp att vara redo så tillslut blev det akut snitt.)
Vem var med på din förlossning? Simon såklart å så kirurg, narkosläkare osv... (Simon var såklart med hela tiden. Sen var det världens bästa barnmorska Barbro och en barnmorskestudent som också var underbar. Sen var det mycket andra kvinnor inne i rummet då och då också. Bland annat en läkare som tillslut beslutade om snitt. Själva förlossningen skedde ju tillslut på operation och då har jag ingen aning om vilka som var där.)
Hade du ont efteråt? Ja lite i såret men det blir alltid bättre direkt man tagit bort stygnen. Å så har man som ont i magen... Man får ju som invändiga blåmärken för dom trtcker ju på en hel del när barnet ska ut. Sen var ju eftervärkarna betydligt värre denna gång. (Ja lite i såret men jag kom rätt lindrigt undan. Eftervärkarna var ju inte så kul heller men det har jag förträngt typ.)
Mådde bebisen bra när den kom ut? Ja det gjorde hon. (Ja det gjorde han.)
Vad blev det för kön? Flicka (Pojke)
Vad vägde han/hon? En riktig tungviktare: 4365g (3470g)
Hur lång var han/hon? 51 cm (50 cm)
Huvudomfång? Minns ej och orkar inte hämta jornalanteckningarna (har dock ingen ursäkt för min lathet denna gång =) (Minns ej och orkar inte gå å hämta jornalanteckningarna. Jag är ju ändå höggravid)
Ville bebisen amma på en gång? Ja. (Nej och det skulle dröja nästan en månad innan det tillslut började fungera.)
Hade bebisen gulsot? Nej, hon var rosa =) (Ja ganska mycket. Just under gränsen för solning men han fick komma in å ta prover flera gånger efter vi kommit hem för att se att det avtog.)
Mådde bebisen bra under bb-tiden? Ja fast det tog tre dygn innan mjölken rann till så hon gick ner lite i överkant. Tung som hon är så behöver hon ju mycket mat. (Ja, fast amningen funkade ju inte alls.)
Vad fick han/hon för namn?? Det är inte klart ännu så jag får återkomma om det. (Georg Natanael)
Var ni överens om namnet och varför blev det just det namnet? Är ännu lite oense så nej. Men det är som sagt inte klart ännu. (Ja vi var överens. Georg heter han efter Simons morfar som gick bort i Februari samma år. Och Natanael fick han pga dess betydelse: Guds gåva. Vi hade ju så länge önskat oss ett barn och när han tillslut kom och var så perfekt så kändes det som ett riktigt litet underverk.)
Så! Hej!
Idag är det min dag
Vi har köpt en bil. En peugeot kombi från 2000. Gått 13.000 mil. 42.000kr. Vi köpte den på en sån där begagnade bilar-affär vilket ju gör att det kanske blir lite dyrare men vi kände att vi ville det eftersom det är vårt första bilköp och vi kan ju ingenting så man vill inte bli lurad.
Dessutom står affären för alla eventuella fel vid första besiktningen.
Igår köpte vi också en kamera för vår digitalkamera är ju helt paj (ca) batteriet håller typ bara några bilder.
Å en grej till. Skänken Annikas bitar som var sönder har äntligen kommit så nu håller vi på att bygga ihop den... eller rättare sagt. Svågern Pontus gör det.
Dessutom togs mina stygn bort idag. Såå skönt att slippa dom där metallagrafferna som slet å drog i skinnet.
Alice är sååå snäll. Hon sover perfekt och gör inge väsen av sig annat än när hon är hungrig eller har bajsat.
Å så är hon såå söt så man bara vill äta upp na.
Georg sköter sig också snyggt. Det går ju riktigt bra det här =)
Hej
Alice!
Lite bilder sålänge.
Ni slipper operationsbilderna =)
Alice hos pappa
Storebror hälsar på
Redo för hemfärd
På BB och myser med dotra mi =)
Ja. Nu är hon drygt två dygn gammal lilla tösen. Eller lilla och lilla... Hon vägde ju 4365kg (närmare 1 kg tyngre än sin bror) och var 51 cm lång.
Första läkarundersökningen är gjord. Den visade ett litet blåsljud på hjärtat vilket inte är helt ovanligt och oftast heller inte farligt. Det resulterade iallafall i ett EKG på henne samma dag. Det var utan anmärkning förutom att jag verkligen skulle vilja göra en anmärkning på sjuksköterskan som gjorde det. Hon var en sån där av den gamla skolan. Tösen skulle vara lugn under tiden att EKG:t togs men hon gallskrek vilket hon ofta gör när hon blir avklädd. Å sjuksköterskan var en sån där som då ungefär försöker tala förstånd med bebisen med en ljudvolym som överröstar skriket. Vem faan skulle bli lugn av det?? - Idiot!
Iallafall så lyssnades det efter blåsljud igen imorse och då hördes inte längre nånting.
Hon har även tagit PKU - provet (har ej fått svar på det än) samt gjort hörseltest som visar att hon hör bra på bägge öronen.
Hon tog bröstet direkt. Innan hon ens var mätt och vägd och suger jättebra. Detta är en stor lättnad eftersom maminingen inte alls fungerade med Georg hela första månaden.
Däremot har inte mjölken strömmat till än. Men den kommer väl.
Hon heter just nu Alice och jag ser egentligen ingen anledning till att det inte blir det i slutändan.
Vi hade ju i princip bestämt att hon skulle heta Mimmi och i mellannamn Adéle.
Men det är lixom ingen Mimmi. Så vi fick tänka om. Så då hittade vi Alice och det är bara sååå klockrent. Hon är verkligen en Alice och så passar det så bra ihop med Georg oxå. Georg och Alice - klingar bra. Däremot tyckte vi då inte att Alice Adéle klingar bra så då fick vi tänka om igen. Och eftersom Alice inte är ett släktnamn så bör ju det andra namnet kanske vara det. Så då blev det Helena (efter mig) i andranamn.
Alice Helena Åkesson. När ni ser henne kommer ni fatta vad jag menar. Hon ÄR en Alice.
Mamman:
Jag mår ganska bra. Är på det stora hela mycket nöjd med min förlossning vilket känns viktigt. Nu har jag såklart lite ont i såret och ganska mycket ont i hela magen (dvs livmodern) svårt att vända sig i sängen och ta sig i och ur sängar å stolar och att gå går bra efter ett tag när man lixom startat igång.
Det är mysigt att amningen verkar komma att fungera bra. Ammar henne ca var 3e timme nu för då vill hon. Hon får ju inte så mycket än eftersom mjölken inte runnit till riktigt men hon står sig ganska bra på råmjölken. Jag har aningar om att imorgon bitti är då jag kommer vakna med fotbollar till bröst som gör ont som satan.
Varje amning är ganska gruvsam för i och med att barnet kommer så kommer eftervärkarna och dom är inte att leka med. Jag grinar nästan varje gång. Betydligt värre än med första barnet. Men det är klart... det är väl jobbigare för kroppen att dra ihop livmodern nu.
Jag längtar hem jättemycket.
Med Georg hade vi inte alls bråttom. Dom ville ha kvar oss eftersom amningen inte fungerade och han hade så mycket gulsot och vi hade inget emot att stanna. Nu är jag ju ensam här med "Alice" eftersom vi har ett annat barn hemma som också måste tas om hand. Och eftersom han är så pass liten ännu så kan han inte sova borta än. Man brukar säga en natt borta per år gammal och Georg är ju inte ens ett år än (även om det är snart) och han fick sova borta första natten för då ville jag faktiskt ha Simon hos mig här.
Jag saknar mina grabbar där hemma. Jag längtar tills vi är en familj.
Foglossningen är borta eller så distraheras den av att det ändå gör så ont att vända sig och kliva i och ur sängen. Minns ej hur det var med Georg när det gäller det heller.
Vänsterhandens inflamation är på väg bort eftersom jag får Ipren (antiinflatoriskt) som smärtlindring hela tiden här.
Högerhandens domningar och smärtor är värre än innan förlossningen. Dvs hemska. Det var dom efter Georg också. Men nu ser jag ett ljus i tunneln. Jag vet att det bara är några veckor kvar tills det är i princip borta. Fast det är jobbigt att amma pga den handen för den domnar å börjar göra ont direkt av den ställningen och gör sedan ont hela tiden.
Förlossningen:
Jag är nöjd. Det blev ju planerat snitt tillslut. Träffade läkaren på torsdag förmiddag och då var läget fortfarande oförändrat. Öppen 1,5 cm och huvudet alldeles för högt för att sätta igång nu. Hon sa att ju längre vi väntar destå mindre är chanserna till ett bra värkarbete och eftersom jag som (tidigare snittad) redan har sämre förutsättningar till att få ett bra värkarbete så tyckte hon vi väntat klart. Så vi bestämde planerat snitt.
Och när det var bestämt ATT det skulle bli snitt var bara frågan NÄR: Så tidigt som möjligt sa vi såklart och fick en tid kl 15.30 samma dag.
Vi åkte hem. Simon åt lunch (jag satt och suktade eftersom jag skulle fasta).
Sen packade vi i godan ro det som saknades i väskan och sen for vi tillbaka.
Väl där fick jag två alvedon att svälja ner med en sjukt äcklig dryck (som jag även frick förra snittet) för att göra nåt med PH-värdet i magen inför operationen.
Kateter sattes. Det kändes men gick bra. (förra gången var jag ju bedövad med ruggbedövning när den sattes).
Å så ner på OP. Där skulle jag få två nålar i händerna. Den första satt som ett smäck direkt på handens översida.
Den andra fick dom sticka om mig å bråka 4 gånger för att få fast. Tillslut blev det på underarmen.
Det var inte kul för det gjorde så ont också eftersom dom efter dom stuckigt grävde runt och letade med nålen.
Sen var det ryggbedövningen. Jag fick ingen lokalbedövning innan men ändå gjorde inte första sticket så ont som jag trodde det skulle.
Jag hade fått tillsägelse att säga till om jag blev träffad i nån nerv och jag sa till hela tiden för det ilade i olika kroppsdelar lixom. Han stack om säkert 5 gånger. Sen kom en annan och stack (lokalbedövade före) och träffade direkt. Tror egentligen att den första också träffade men lixom inte vågade leta ordentligt för att jag reagerade hela tiden. Han sklulle ha lokalbedövat först.
Sedan började jag sakta domna bort. Det blev varmt och sockerdricka i bena.
Dom testade min bedövning genom att stryka med isbitar och nypa mig med en pincett. Det är facinerande att bedövningen tar bort smärtan men att man fortfarande känner all beröring.
Sen var det igång. Det tog inte 1 minut som förra gången utan snarare en kvart. Men då var det ju akut förra gången också. Nu var det ju lugna puckar.
Dessutom hade jag ju ärrvävnad där nu som dom skull igenom å det var inte det lättaste. Och så var dom snälla och försökte skönhetsoperera mitt gamla ärr också. Dom klippte bort det och sydde om lixom. Har inte sett det än men mycket värre kan det inte blivit. Så tryckte dom på min mage för att få ut na och sen kom skriket. Och med det mina tårar. Fantastiskt. Född 16.23
Jag såg henne lyftas förbi och Simon klippte navelsträngen. Sen fick Simon henne och så småning om jag. Sen låg vi kvar å gosade medan dom sydde och höll på.
Jag är nöjd även om jag känner lite sorg i hjärtat vid tanken att tåget som vaginal föderska har gått nu.
Men men...
Slutet gått allting gått. Vi åker hem imorgon eller i övermorgon. Vi har en obligatorisk läkarundersökning på "Alice" kvar och då ska hon vara fyllda tre dygn. Så åker vi hem imorgon så måste vi tillbaka på den.
Men jag vill hem imorgon. Så bara mitt sår är okej (dom ska titta på det imorgon) så drar vi imorn fortast möjligt.
Bilder kommer när jag tömt kameran.
Hej hopp!!
BEBIS!
Läget var oförändrat. Bebisens huvud är alldeles för högt upp och jag är fortfarande inte öppen nå mer.
Dvs. Dåliga förutsättningar för igångsättning (skulle förmodligen resultera i akut snitt och alltså ännu en pissig förlossningsupplevelse).
Dessutom så minskar chanserna till ett bra värkarbete ju längre man går över tiden.
Chanserna till ett bra värkarbete är dessutom redan sämre för att jag sedan tidigare är snittad.
Så nu tyckte läkaren att vi väntat färdigt.
Och det tyckte vi med.
Så. När väl beslut om snitt var fattat så var bara frågan om när. Så fort som möjligt sa vi och vi fick en tid 15.30 idag.
Så nu är vi alltså hemma. Satte just igång en tvätt med flickans täcke så vi kan ta med oss det på BB =).
Ska väl packa lite mer i väskan också innan vi drar iväg.
Kl 14. Ska vi vara på plats.
Jag är sjukt hungrig och får inte äta nåt mer innan operationen. Inte ens dricka vatten.
Jag känner en sorg för att i och med detta snitt så går tåget för mig att någonsin föda vaginalt.
Simon förstår inte hur det är något man kan vilja och jag kan som inte förklara det heller. Antar att det är nånting kvinnligt. För det gör ju sjukt ont!
Och på vägen genom korridoren efter att vi fått tilldelat oss ett rum nu så hörde jag ordentligt hysteriska kvinnoskrik och då kände jag ändå någon slags lättnad över att slippa.
SAmtidigt är jag nu lite rädd för det som väntar.
Jag har opererats ganska många gånger. Halsmandlarna, Blindtarmen och kejsarsnitt och nåt jag aldrig varit rädd för är att bedövningen inte ska vara tillräcklig.
Det är jag plötsligt nu. Tänk om dom börjar skära i mig å så känner jag det.
Är även rädd för ryggbedövningen. Asså själva sprutan. Det var jag ju i förra förlossningen också. Så pass att jag bestämt mig för att inte ta den. Men jag tog den ju tillslut iallafall och i sammanhanget var det ju en baggis. Nu är ett annat sammanhang. Nu har jag inga andra smärtor som stör.
Jag ska också ha kateter vilket jag också hade förra gånge men då satte dom in den när jag hade sjukt ont av värkar. Nu kommer jag ju bara ha fokus på det lixom.
Skumt. Det ska ju kännas mer lugnt inför ett planerat snitt än ett akut kan man ju tycka.
Födelsedagen för våran tjeja blir alltså den 3 September. Häftigt att veta det innan.
Det känns ännu lite för avlägset att vi kommer få henne idag så därför tänker jag mest på att mina händer ska sluta göra ont =). Det är lixom för overkligt. Tvåbarnsmamma om några timmar.
Nu ska jag sitta å drägla medans Simon äter en pizza som han har inhandlat.
Vi hörs!
Babysim och föräldrarmöte
Ja, jag glömde ju berätta sist att vi varit på babysim i söndags. Jag badade visserligen inte utan tittade bara på men Simon och Georg badade. Första simmet för terminen. Vi valde tillslut att gå fortsättningskursen trots att det är svindyrt och trots att det knappast känns som att Georg behöver mer träning.
Men det känns lixom som att vi nog sällan skulle få oss iväg på badhuset annars. Å så är det en mycket trevlig familjeaktivitet.
Georg har ju badat en hel del i sommar. Både i sjöar, pooler, baljor och badkar och han är ju galen i vatten så trots att det var ett bra tag sedan han var på babysim så har han helt klart inte blivit rädd för vatten. Snarare tvärt om. I början hade hon en liten informationsgenomgång där hon repeterade förra kursens moment. Alla stod i en ring med sina bebisar i famnen i vattnet och Georg var helt galen. Plaskade som en vilde så Simon var nästan tvungen att gå ur ringen lite för att han inte skulle skvätta ner alla andra barn.
Dyken däremot har vi inte hållit igång alls. Känns som svårt att göra i badkaret eller baljan och i sjöar - inte så fräscht eftersom dom oftast har öppen mun under vattnet. Hursomhelst. Ett par - tre dyk blev det i söndags och det gick bättre än någonsin. Inge gråt alls. Inte skratt heller men ändå =).
Igår var vi på föräldrarmöte. Mitt första i raden av mååååånga kommande.
Det var på Georgs blivande dagis.
Han ska gå på Kompassen på Hemmansgatan (20 m från oss). Det är ett småbarnsdagis upp till tre år.
Inskolningen börjar den 21 September och sen börjar allvaret den 1 Otober.
Det känns pirrigt och nervöst men roligt och jag blev bara lugnare av detta föräldrarmöte.
De fyra fröknarna verkar alla mycket trevliga och bra och lokalerna var också mycket trevliga.
Roligt att ha fått se det för nu har man lixom en bild av det hela som man kan använda sig av i sin mentala förberedelse. Jag tror inte alls att det kommer att bli några problem med Georgs inskolning iallafall. Han är så himla van med mycket folk och nytt folk så han kommer säkert att finna sig snabbt. I vår familj blir det nog svårast för mig. Separationsångest. Men jag kommer ju att ha ganska fullt upp med den nya bebisen och behöver nog den avlastningen jag kommer få via dagis för att orka med att vara en bra mamma till två småttingar. För det kan vara ganska tålamodsprövande.
Georgs ris och ros:
RIS: Fiskbullar i hummersås med potatis, makaroner och köttbullar med lite krossade tomater, blodpudding (serverat med lingonsylt och rivna morötter).
ROS: Fiskbullar i hummersås med ris, ugnspannkaka med sylt, stuvade makaroner och korv (serverat med lite majs och ketchup), Korv med mos (serverat med ketchup), Varm macka med tacoköttfärs och ost, fil och flingor.
Vi kör nu på rutinen att han alltid får burkmat till lunch och hemmalagad middag. Då vet vi att han iallafall ätit en burk varje dag om han nu inte gillar middagen. Sen äter han ju utöver det också två flaskor välling och en portion gröt på en dag så inte går det någon nöd på honom.
På torsdag ska läkaren känna en sista gång hur öppen jag är, hur långt huvudet sjunkit och bedömma om det är bra förutsättningar för att sätta igång. Är det inte det så kommer ett kejsarsnitt att planeras in.
Jag är väldigt kluven i frågan. Jag vill föda vaginalt eftersom det är min sista chans någonsin och för att jag lixom vill ha revanch. Någon är skyldig mig en positiv förlossningsupplevelse.
Men jag vill helst att det ska sätta igång nu isåfall. För att komma på torsdag och sedan gå hem med en tid dagen efter för igångsättning - Oj, vad jag inte kommer kunna sova den natten för jag är ju livrädd.
Klart att jag inte kan förneka att ett planerat snitt känns lockande men jag kommer att gräma mig och vara bitter om jag inte föder vaginalt tror jag.
Nä, jag hoppas det sätter igång typ inatt alternativt att det är redo för igångsättning på torsdag och att dom då sätter igång mig på studs så jag inte behöver hem å fundera så mycket.
Längtar till torsdag och har inte jättemycket som tar upp min tid. Imorgon ska jag luncha hos en annan mamma och sen ska vi på öppna förskolan. Borde försöka boka en tvätttid också på kvällen.
Har ju egentligen körövning ikväll men nä, nu tar jag och Simon köruppehåll på heltid för ett tag.
Georg sover nu på vår tomt (älskar att vi har en tomt) och Simon for och gjorde ett ärende. Han är lite sjuk (förkyld). Tror jag ska passa på att ta en dusch. Sen när Simon kommer hem ska vi fortsätta bygga byrån från IKEA som vi påbörjade inatt.