tosan83

Efter min förlossningsberättelse är det några av er som frågat efter hans vikt och längd. Förstår inte rikigt vad jag tänkte på som inte skrev det direkt.

Han var 50 cm och vägde 3470g.
Precis under medel för pojkar. Men då var han ju 10 dagar tidig också.

berätta om detta fantastiska som vi fått vara med om.

Jag kanske borde utfärda en sån där klassisk varning för känsliga... jag är ju ändå i färd med att berätta om en förlossning.

Klockan var 02.15 natten mot onsdagen den 17 September. Jag och Simon hade gått och lagt oss och Simon hade hunnit sova lite men inte jag för jag hade den klassiska mensvärken. Den hade jag haft lite då och då senaste veckorna så det var ingenting som gjorde att jag trodde att stunden var nära. Iallafall...

-Nu går vattnet, skrek jag och började ta mej ur sängen vilket inte var så lätt med den då fortfarande enorma magen jag hade. Simon reagerade inte. Han hade som sagt hunnit somna. Jag upprepade det några gånger men han vaknade inte förän jag stod på golvet och bresade medan vattnet rann ur mig. Han har sagt i efterhand att han vaknade först när han blev blöt =). Jag tog på mig en binda (som dom sagt att man ska) för att dom sedan ska kunna kolla på fostervattnet. Sedan ringde jag till förlossningen sittandes på toan. Jag hade ju ännu inga värkar så barnmorskan sa åt oss att gå å lägga oss igen eftersom vi ännu inte sovit något (inte så bra grundförutsättningar för att påbörja ett förlossningsarbete). Men jag fick ringa upp ca 5 minuter senare då jag plötsligt hade värkar med ca 4 minuters mellanrum om än dom inte var så kraftiga. Jag ville inte vara hemma så dom lät oss komma in. Vi tog en såndär sjuktaxi till BB. Jag satt å hade värkar i bilen. 5 stycken hann jag med på resan varav två bara i trapphuset på väg upp till förlossningen. Så ganska täta var dom.
När vi kom fram kollade hon hur öppen jag var. Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen en cm. Vi började resonera hur vi skulle göra. Eftersom vi inte sovit nåt så tyckte hon att alternativen var att ge mig morfin mot smärtan samt brikanyltabletter för att värkarna skulle lugna sig så att vi fick sova antingen där eller hemma. Eftersom vi åkt sjuktaxi dit och vi inte har körkort eller bil så kändes det som ett ytterligare stressmomenet att åka hem igen och det kändes som att jag skulle vara lugnare där. Så jag fick min morfinspruta i skinkan och mina tabletter och sen var det då tänkt att vi skulle sova. Mina värkar avtog, Simon somnade men jag kunde inte sova, på tok för mycket tankar i hjärnan.

ps: tidsuppfattningen är lite sådär för man var som med fast ändå inte så det kan vara lite fel här å där.

Iallafall efter ett tag (kan ha varit 4 eller 6 timmar senare eller nå sånt) kom dom in å undrade hur det var. Värkarna hade då börjat återkomma fast mycket svaga och sällan. Återigen kollade hon hur öppen jag var och eftersom jag fått tabletter så att värkarna stannat av så hade det inte hänt ett skit.
Vi blev tillsagda att gå ut å ta en promenad för att kanske få igång saker lite mer så vi gick en sväng på sjukhusområdet. Tror klockan var strax efter lunch då. Vi var iallafall tillbaka nån gång under eftermiddagen ca 14 kanske. Väl tillbaka så var värkarna tillbaka ungefär som dom vait när jag kommit in under natten. Äntligen tillbaka på ruta 1 skulle man kunna säga. Återigen ett beslutstagande. Skulle vi vänta och åka hem eller skulle vi dra igång det hela med värkstmulerande dropp. Det blev det senare.
Efter det är allt ganska otydligt. Eller det är som tydligt, smärtan glömmer jag ALDRIG så länge jag lever, fast ändå är det dimmiga minnen och i vilken ordning saker skedde och hur fort eller sakta tiden gick är väldigt svårt att veta.

Iallafall. Jag vet att värkarna tilltog. Tätare men framföralt kraftigare. Jag prövade TENS (det är plattor man sätter på ryggen och magen som ger än lite el för att lixom distrahera en från smärtan. Det hjälpte typ under en värk. Vid det laget var jag öppen ca 6 cm vill jag minnas. Jag hade fruktansvärt ont. Varje värk ville jag bara dö. Jag hade ju bestämt mig för att inte ta ryggbedövning. Jag är ju livrädd för sprutor och denna spruta ska alltså in mellan kotorna i ryggraden och är ju känd för sin tjock nål, men vad kunde vara värre än det jag redan led av. Så jag tog den. Vilken befrielse. Ingen är räddare för sprutor än jag så om du läser detta och ska föda barn så ta ryggbedövning. Det är en fis i rymden i förhållande till värkarna. Som sagt. otroligt befriande. Desstom var Narkosläkaren en råhärlig prick. Han fick mig t.o.m å skratta mitt i allt det onda och rädda. Värkarna återgick till att kännas ungefär som i början och var alltså helt klart uthärdliga. Jag riktigt njöt. Jag fick sitta på en pilatusboll så där satt jag å stutsade mig igenom värkarna. Som jag minns det så gick det inte alls länge max 1 timme (jag satt fortfarande på bollen) och plötsligt var värkarna lika onda som ryggbedövningen igen. Dessutom otroligt täta och långa. Över en minut och ca 30 sekunder vila mellan. Jag dog. Nu kändes dock värkarna mer neråt, jag trodde jag skulle skita på mig rent ut sagt. Jag trodde jag skulle sprängas, det kändes som att hela mitt underliv typ skulle vändas ut och in haha!!!
Nu var jag öppen nästan 10 cm. det fattades nån millimeter bara och som jag förstod det så hade jag fått krystvärkar nu. Ryggbedövningen bedövar ju inte dom värkarna eftersom man behöver känna dom för att kunna krysta på rätt sätt. Men nu slutade det hända saker. Jag hade lika jobbiga, starka, täta värkar. Men jag öppnades inte de sista millimeterna och bebisen ville intetränga ner tillräckligt mot bäckenbotten. Jag tilbringade sista tiden ständigt liggandes i gynstol. Dom var helatiden där nere å grejade. Tog prover på bebisens huvud mm. Jag tror jag låg där med mina krystvärkar i flera timmar faktiskt. Pulsen på bebisen gick ner varje värk så läkare tillkallades och tillslut efter många prover på bebisen och mycket överläggande så bestämdes det för att ta det säkra före det osäkra - akut kejsarsnitt. Just då kändes det bara som en lättnad. Jag förstod inte då och jag förstår inte nu hur jag skulle ha överlevt på något annat sätt. Men samtidigt, snacka om att snubbla på mållinjen. Efter beslutet gick allt väldigt fort. Barnmorskorna som hela tiden varit så snälla och duktiga och hjälpt mig och peppat mig igenom varje värk blev plötsligt väldigt sakfokuserade. Mycket skulle förberedas, Jag fick en ny nål i handen, kateter sattes, bedövning skulle fixas osv... Allt hände typ samtidigt, dessutom försvann Simon för att han måste byta om till operationskläder så plötsligt var jag helt ensam i mitt värkarbete medan alla höll på och greja på och i mig samtidigt. Bara för att beslutet om kejsarsnitt var taget så hade jag ju samma värkar som innan ända tills att bedövningen för snittet var klart. Huvva så hemskt. 02.37 den 18e lyfte dom upp honom ur min mage (drygt ett dygn efter att vi kommit in på fölossningen). Betänk då att jag alttså fortfarande inte gått och lagt mig för kvällen innan. Jag hade varit vaken i två dygn. Vilken pers.

Men nu hade vi våran bebis. Å han var finast i världen från första stund.

Vi stannade på BB till måndagen därpå. Anledningen till att vi stannade så länge var för att amningen inte fungerade riktigt. Han var så kallad sugomogen. Han förstod inte hur han skulle göra riktigt. Dom hjälpte oss och det blev bättre och bättre och hemma har det fortsatt att bli bättre och bättre. Men igår tog jag iallafall tillslut beslutet att ge upp amningen. Det känns tråkigt för som nybliven mamma är det nåt iallafall jag längtade efter. Men det var inte kul varken för honom eller mig när det inte fungerade. Han gallskrek och jag blev jättefrustrerad och det blev lixom bara panik av alltihopa. Amning ska ju vara mysigt. Annars kan det vara. Jag pumpar iallafall s¨å han får ju modersmjölken ändå och vi har jättemysiga stunder med nappflaskan.

Här... lite bilder från BB på våran Georg. (har jag sagt att han heter Georg?)


Första bilden på underverket


Pappa fick lägga sig på golvet en stund =)


Äntligen fick vi hålla vår son


Lycklig nybiven mamma


... och pappa


Gullunge på skötbordet






Hitta tummen =)


Första badet


Redo för hemfärd

Jag har blivit mamma till världens finaste pojke.

Vi är fortfarande på BB och vilar upp oss.

Mer info och bilder kommer när jag kommit hem.

Ja, efter dom få kunskaper som Moa lärde mig har jag nu återigen gjort om min blogg. Den vart rätt fin. Men nån gång ska jag lära mig mer så att jag kan göra mer. Å så måste jag skaffa photoshop för utan det är man hyffsat strandad.

Idag var jag i Vitsjön i stugan med Mormor. Därav designen. Det är bilder därifrån.

Det var riktigt mysigt. Kallt som sjutton när vi kom dit (nu på hösten blir det långt mellan gångerna så då är det ju ingen ide att slösa energi på den när hon inte är där) men efter vedeldning och elementpåslag så vart det mysigt. Sen blev det ju en underbar dag och afton. Vi satt ute i varsin solstol, visserligen med filtar på oss men ändå. Solen sken så det var riktigt juvligt.

Så har man fördrivit ännu en dag... Suck!

Jag å Moa har ju börjat se Greys anatomy från början. Har blivit tre torsdagar i rad nu. Känner dock att jag måste börja se fler serier för att överleva denna tristess. Nån som har nå tips?

Försäkringskassan bråkar med mig. Dom bråkar väl med alla iofs.

2 veckor kvar till beräknad förlossningsdag och dom har fortfarfande inte räknat ut min mammapeng. Jag skickade in uppgifter om att jag var gravid i Juni. Efter det har jag skickat in lite papper om min tidigare lön osv (detta pga att min erfarenhet säger mig att dom inte ens själv brukar veta vad dom ska fråga efter för papper.
Jag har anmält att jag vill ta ut dagar i September, Oktober och November vilket innebär att jag egentligen ska få min första utbetalning av dom i slutet på denna månad,
Hur nu det ska gå till. Dom är helt enkelt sjuka i huvet.
Jag har ringt varannan dag och tjatat på dom senaste månaden. Ingenting har hänt. Nu när jag ringde hade ärendet gått vidare till nån chef för att skynda på det hela pga att jag ringt så mycket och inget hänt.
Blir så fruktansvärt förbannad och frustrerad.

Närsomhelst har jag ansvar över ett annat liv. Men det skiter dom i!!!
Simon kommer ju också att ta ut pappadagar när bebisen föds (dom där klassiska 10 dagarna som man tar ut just efter förlossningen och som man måste ta ut inom en månad från att barnet är fött)
Men han kan inte boka dom i förväg eftersom han bara får ta ut dom efter barnets födelse. Vilket innebär att om det är samma långa handläggningstid på pappadagarna (och varför skulle det inte vara det) så fattar jag inte att det ska gå till. Vad ska vi leva av.
Vi kommer ju att få pengarna när dom räknat klart å så. Men vi kommer alltså inte att få dom i tid. Någon månad här framöver förmodligen blir det i slutet på november så kommer Simon få mindre lön pga pappadagarna utan att få ut pengarna från försäkringskassan. Då är det bara att hoppas att dom åtminstonde räknat ut mina pengar så at vi har nåt att leva av.

Jävla idioter!!

Lite bättre iallafall.

Nu, inatt har en nära vän till oss fått barn också eller igårkväll rättare sagt.

Grattis!!!!!

Idag såg jag ett av paren i vår föräldrargrupp på solbacken... dragandes på en barnvagn. Det var en befriande syn. Dessutom såg hon (mamman) ut att må bra vilket också var skönt att se =).

Jag vet att min blogg ser för jävlig ut nu. Jag håller på att ordna och Moa har visat mig hur man gör vilket resulterade i en test som ni ser nu.

Jag ska fixa till det. Snart...

Närjag var yngre så var det ett tecken på att födelsedagen eller julafton var nära när det datumet stod som bäst före på mjölkpaketet hemma. Ungefär likadant kände jag när jag nu gick in i September månad. Det var lixom ett tecken på att det är nära. Men inte tillräckligt nära.

Nu försöker jag hitta olika sätt att räkna ner.
Det finns måååånga sätt.

Man kan tänka antal repetitioner med kammarkören eller Sångkraft,
Antal IDOL-avsnitt eller Days of our life-avsnitt (ja, jag ser det, det är omöjligt att inte bli fast när man är hemma hela dagarna.
Antal helger.
För typ 1,5 månader sedan började jag lyssna på en talboks-serie. Det är Marian Keyes bokserie om 5 systrar. En bok per syster men hittills finns bara 4 böcker. När jag började lyssna på böckerna tänkte jag att när jag lyssnat på ala 4 då kommer bebisen garanterat vara ute. Jag är i slutet på den andra boken nu så kommer den 2 veckor sent så kan det bli tajt.
Synd att det inte hjälper att lyssna på böckerna snabbare. Det påverkar ju inte tiden lixom.

Ja det finns många sätt. Kom gärna med förslag.
Jag försöker iallafall hålla mig sysselsatt. Tiden går fortare när man har roligt.

Ja, nu är det september... Det ÄR den månad jag är beräknad i. Slutet är nära. Jag ser ett ljus i tunneln.

För att besvara ditt inlägg Ylva så har inget specielt hänt. Jag är gravid helt enkelt och det är nog rätt vanligt att man blir less i slutet. Sen är ju det här karpaltunnelsyndromet jag har fått i händerna INTE så kul. Jag kan inte bre en macka utan att händerna domnar och gör ont... Men som sagt. Jag ser ett ljus i tunneln nu. Det finns hopp.