Tji fick jag som sett fram emot att vara ensam

Simon for igår morse vid 5 snåret.
Jag hade ju sett fram emot att vara ensam. Eller ensam och ensam. Jag har ju folk ikring mig som hjälper mig med barnen. Men jag hade sett fram emot att vara karl-fri.
Det hela började inte bra om man säger så.
Jag skuller sjunga på en begravning i Byske k 13. Moa skulle vara med och ta en prommis med barnen under tiden.
Att tajma så att man har med sig 2 glada, nybytta, nyätna ungar som dessutom har ytterkläder på sig är INTE lätt fick jag erfara.
Jag körde ut dom till bilen i syskonvagnen. (Jag var sjukt sen). Jag öppnade bildörren med bilnyckeln och började stuva in ungarna. När jag gjort det och satte mig vid ratten så hittade jag inte bilnyckeln någonstans. Jag letade en stund i bilen och fickor osv men hittade den inte. Jag var ju sen så jag sprang hem efter extranyckeln med två ensamma skrikande barn i bilen. Jag tänkte att jag ju använt bilnyckeln när jag låst upp så jag måste ju lagt ifrån mig den inne i bilen någonstans medan jag spände fast barnen.
Så åkte vi och hämtade Moa och åkte mot Byske. Begravningen gick iallafall bra och efteråt så hjälptes jag och Moa åt att leta ordentligt men ingen nyckel.
Jag tänkte att okej. Tänk om jag tappat den utanför bilen på parkeringen hemma (dum som jag är, kollade jag inte där när jag for för jag var så inställd på att jag lagt ifrån mig den inne i bilen). Så måste det vara, hoppas nu bara den är kvar tänkte jag.
Väl hemma - Ingen nyckel på parkeringen.
Jag tog ut barnen och gick hem. Ringde Simon som blev fly förbannad och min klump i magen växte lite till. Väl hemma ringde jag vaktmästaren och frågade om dom hittat en bilnyckel idag. Det hade dom. Jag blev skitglad tills det kom fram att det var en volvonyckel och alltså inte min. Men han sa att jag ju kunde höra med karlarna som jobbar med fjärrvärme och som har sitt tillfälliga tillhåll i vår tvättstuga om nån lämnat in en nyckel där. Sen kom jag på att någon ju kan ha hittat nyckeln, tagit den och nu bara satt och väntade på att bilen som passade till nyckeln skulle komma tillbaka. Kalla kårar kröp längst ryggraden och jag började få panik.
Barnen hade inte längre ytterkläder på sig. Jag lämnade Sally (som sov) hemma. Satte Georg (utan ytterkläder) i vår lilla sittvagn och sprang till bilen. Jag kom inte ihåg att passa på att ta med mig nyckeln till tvättstugan för att höra med grabbarna. Jag letade i bilen igen (noggrant) t.o.m fällde sätena osv - ingen nyckel. Sen satte jag Georg i baksätet utan att spänna fast honom, la in vagnen i bagaget och körde bort till en annan parkering (jag skulle minsann inte göra det lätt för tjyven).
Hem igen, Sally sov än som tur var. Skulle ringa Simon igen men då hittade jag inte mobilen.
Just snyggt. Jag bad Samuel (som var inloggad på msn) att ringa den. Signalerna gick fram men det lät ingenting. Jag mindes att jag tappat mobilen på marken när jag letade efter nyckeln nyss men visst plockade jag väl upp den.. eller?
En alldeles för lite klädd Georg i vagnen igen och bort till parkeringen där jag tappat mobilen, denna gång med en skrikande Sally hemma. (kom denna gång ihåg att ta med nyckeln till tvättstugan). Ingen mobil på parkeringen. Var det kanske på den andra parkeringen som bilen nu stod på som jag tappat mobilen? Sprang bort dit. Ingen mobil. Men jag såg sen att den låg i framsätet på bilen. Bilnyckeln hade jag såklart inte med mig =( så den fick ligga där. Jag visste iallafall var den var nu. På vägen hem kollade jag med fjärrvärmekillarna -  ingen nyckel.
Hemma bad jag Sara, via msn, att messa moa och tala om att min mobil var i bilen och att hon fick hojta på msn angående kvällen som vi skulle tillbringa tillsammans.
Vi bestämde att äta tacos tillsammans. Hon skulle ta med sig en del ingredienser och sen komma å sköta barnen så jag kunde handla i lugn och ro (hade inte ens toapapper hemma).
Bsetämde mig för att släppa tanken på nyckeln ett tag och fokusera på barnen. Så dom fick lite mat i magen och vi lekte en stund. Sen la jag Georg som var sjukt trött.
Moa kom och jag for å handlade. På mobilen hade jag 29 missade samtal från Simon.
Jag ringde upp och berättade läget. Han bad om ursäkt och sa att jag skulle ta det lugnt tills han kom hem men dock ha bilen på den andra parkeringen. På måndag kunde vi höra med vaktis igen samt ringa polisen.
Klumpen släppte lite och jag tog det lugnt resten av kvällen med god mat (det första och enda jag åt på hela dagen) och trevligt sällskap av Moa och Lina.

Nu har iallafall natten gått bra och jag tänker se fram emot resten av helgen iallafall.
Men jag grämer mig så. Om jag bara tappat nyckeln vart som helst annars men inte på vår parkeringsruta. Snacka om lättjuvad bil då lixom. En ny nyckel kan man ju enkelt beställa men att byta lås kostar flera tusen. Och försäkringen gäller väl knappast om bilen blir stulen och inte är uppbruten.
Vet ju iofs fortfarande inte om jag har tappat den. Tycker egentligen att det krävs lite overkligt mycket otur för att jag ska ha tappat den utanför bilen utan att höra det, att någon (som dessutom är en tjuv och inte en vanligt snäll människa) ska ha hittat den och tagit den på den korta tid (ca 2 timmar) som jag var borta. Och att tjuven dessutom är så uttänkt att han tänker att bilen som hör till nyckeln säkert hör hemma på den parkeringen och därför väntar på tillfälle att sno bilen.
Nä, rent logiskt borde den ligga i bilen någonstans (har ju trots allt varit sjukt stressad varje gång jag letat) eller komma fram via polisen eller vaktis.

HOPPAS!!!


Kommentarer
Postat av: Ylva

Hjälp vilken dag!

2009-09-26 @ 10:20:26
Postat av: Maria Forsberg

wow jag blev helt slut!...kan bara tänka mig vad du måste ha varit!..lycka till

2009-09-28 @ 10:03:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback