24 år fyllda
Ja, då var man ett år äldre. Jag har ju typ haft ångest för att bvli gammal sedan jag var 18. Tragiskt va =)
För mig har alltid att få barn å familj varit i centrum, meningen med livet lixom.
Minns när det verkligen var slut mellan mig å Stavros, efter 4 års velande. Jag var 18 år då å greps av total-panik. Hur ska jag nu hinna skaffa barn.
Att en 18-åring kan tänka så är ju helt sjukt. haha
Jag har alltid trott att jag redan skulle ha barn i denna ålder. flera stycken trodde jag. Å hade vi fått välja så hade vi haft det också.
Men så fick jag ju veta att jag hade PCO, denna fasansfulla sjukdom.
Jag hade alltid haft oregelbunden mens ända sedan den första som kom när jag var 13.
Av någon anledning så bestämde jag mig för att kolla upp det när jag och Simon just blivit ihop. Jag kände på mig att detta på något sätt inte var bra för barnaskapande och nu när det kändes så rätt med Simon så.. kanske var det därför jag tillslut kollade upp det.
Fick beskedet då av en iskall å råklantig läkare.
"Du har en sjukdom som heter PCO, det är därför du är tjock och har så mycket finnar, en massa cystor i äggstockarna, ingen ägglossning, blir svårt att skaffa barn..."
Jag var helt chockad. Vadå? Cystor, då tänkte jag direkt cancer å vadå, ett liv utan barn, jag kan ju bara lägga mig ner å dö nu. Så kändes det. Han skrev ut p-piller å skickade hem mig utan att jag fattade nånting.
Nu har det gått 3,5 år sedan jag fick diagnosen. Å jag har fått bra med hjälp.
Gick till en ny gynekolog nån månad efter för att få ett nytt beksed, litade verkligen inte på föregående läkare och för att få chans att ställa frågor. Hon var snäll och det är på kvinnokliniken här i Skellefteå jag fått all hjälp. Främst av en sjuksköterska där som lixom är MIN kontakt.
Jag fortsatte äta p-piller som "medicinering" det håller ju menstruationen i skick lixom.
Men sen ville vi ju ha barn å jag slutade med alla sorters preventivmedel för ca 3 år sedan.
Då började jag äta metformin istället som egentligen är en diabetesmedicin men som skulle hjälpa mig att inte gå upp mer i vikt å som skulle hjälpa mensen också.
Jag fick veta att vi skulle börja så för att de starkare tabletterna som lixom är nästa steg i behandlingen för att få barn inte var aktuellt förän jag gått ner till under 80 och fyllt 24.
Min mens kom varje månad med hjälp av metforminet men ingen ägglossning, jag blev då inte gravid iallafall så den slutsatsen drog jag själv.
1 månad före min 24-årsdag så började jag å Simon en "vanlig" barnlöshets-utredning och Simon fick också lämna diverse, inte så kuliga prover. Själv fick jag ta typ 20 blodprover på olika dagar i menssykeln för att kolla vad hormonerna gjoprde å om det kom nån ägglossning eller.
I sommras gick jag ner mina 13 kilo. (Gick ner till 77 å nu har jag gått upp till 80 =/ men det ska bli ändring på det snart =))
Iallafall. På min 24-årsdag så ringde min sjuksköterska. Simons prov var så perfekta dom kan vara så det var ju bra iallafall.
Mina, inte så bra. Men nu är jag 24 så nu ska jag får börja med min nya starkare medicin. Så får vi se vad det blir av det. Blir nästan lite rädd när jag tänker på att det ju faktiskt kan funka å jag kan bli mamma snart. men samtidigt är det ju inget annat jag hellre vill =)
HOPPAS!HOPPAS!HOPPAS!
I övrigt var min födelsedag bra. Så bra den kan vara. Det är ju inte som när man var liten direkt. Men jag fick frukost på sängen av min älskade make och lite paket å pengar å på kvällen sjöng dom för mig på kören i Umeå också.
Å mamma å pappa å övrig släkt ringde såklart å grattade med.
Nu ska jag sova. Ledig imorn. Skönt!!!!!
Ps: Många tycker kanske att detta är lite väl privat för att skriva om på nätet men jag skriver om det för att andra tjejer som har denna sjukdom (för det är faktiskt 1/10 som har den) ska kunna läsa å finna tröst i det jag skriver. Jag har själv funnit mycket tröst å stöd i andras PCO-bloggar nämligen.
Nu är det gonatt
För mig har alltid att få barn å familj varit i centrum, meningen med livet lixom.
Minns när det verkligen var slut mellan mig å Stavros, efter 4 års velande. Jag var 18 år då å greps av total-panik. Hur ska jag nu hinna skaffa barn.
Att en 18-åring kan tänka så är ju helt sjukt. haha
Jag har alltid trott att jag redan skulle ha barn i denna ålder. flera stycken trodde jag. Å hade vi fått välja så hade vi haft det också.
Men så fick jag ju veta att jag hade PCO, denna fasansfulla sjukdom.
Jag hade alltid haft oregelbunden mens ända sedan den första som kom när jag var 13.
Av någon anledning så bestämde jag mig för att kolla upp det när jag och Simon just blivit ihop. Jag kände på mig att detta på något sätt inte var bra för barnaskapande och nu när det kändes så rätt med Simon så.. kanske var det därför jag tillslut kollade upp det.
Fick beskedet då av en iskall å råklantig läkare.
"Du har en sjukdom som heter PCO, det är därför du är tjock och har så mycket finnar, en massa cystor i äggstockarna, ingen ägglossning, blir svårt att skaffa barn..."
Jag var helt chockad. Vadå? Cystor, då tänkte jag direkt cancer å vadå, ett liv utan barn, jag kan ju bara lägga mig ner å dö nu. Så kändes det. Han skrev ut p-piller å skickade hem mig utan att jag fattade nånting.
Nu har det gått 3,5 år sedan jag fick diagnosen. Å jag har fått bra med hjälp.
Gick till en ny gynekolog nån månad efter för att få ett nytt beksed, litade verkligen inte på föregående läkare och för att få chans att ställa frågor. Hon var snäll och det är på kvinnokliniken här i Skellefteå jag fått all hjälp. Främst av en sjuksköterska där som lixom är MIN kontakt.
Jag fortsatte äta p-piller som "medicinering" det håller ju menstruationen i skick lixom.
Men sen ville vi ju ha barn å jag slutade med alla sorters preventivmedel för ca 3 år sedan.
Då började jag äta metformin istället som egentligen är en diabetesmedicin men som skulle hjälpa mig att inte gå upp mer i vikt å som skulle hjälpa mensen också.
Jag fick veta att vi skulle börja så för att de starkare tabletterna som lixom är nästa steg i behandlingen för att få barn inte var aktuellt förän jag gått ner till under 80 och fyllt 24.
Min mens kom varje månad med hjälp av metforminet men ingen ägglossning, jag blev då inte gravid iallafall så den slutsatsen drog jag själv.
1 månad före min 24-årsdag så började jag å Simon en "vanlig" barnlöshets-utredning och Simon fick också lämna diverse, inte så kuliga prover. Själv fick jag ta typ 20 blodprover på olika dagar i menssykeln för att kolla vad hormonerna gjoprde å om det kom nån ägglossning eller.
I sommras gick jag ner mina 13 kilo. (Gick ner till 77 å nu har jag gått upp till 80 =/ men det ska bli ändring på det snart =))
Iallafall. På min 24-årsdag så ringde min sjuksköterska. Simons prov var så perfekta dom kan vara så det var ju bra iallafall.
Mina, inte så bra. Men nu är jag 24 så nu ska jag får börja med min nya starkare medicin. Så får vi se vad det blir av det. Blir nästan lite rädd när jag tänker på att det ju faktiskt kan funka å jag kan bli mamma snart. men samtidigt är det ju inget annat jag hellre vill =)
HOPPAS!HOPPAS!HOPPAS!
I övrigt var min födelsedag bra. Så bra den kan vara. Det är ju inte som när man var liten direkt. Men jag fick frukost på sängen av min älskade make och lite paket å pengar å på kvällen sjöng dom för mig på kören i Umeå också.
Å mamma å pappa å övrig släkt ringde såklart å grattade med.
Nu ska jag sova. Ledig imorn. Skönt!!!!!
Ps: Många tycker kanske att detta är lite väl privat för att skriva om på nätet men jag skriver om det för att andra tjejer som har denna sjukdom (för det är faktiskt 1/10 som har den) ska kunna läsa å finna tröst i det jag skriver. Jag har själv funnit mycket tröst å stöd i andras PCO-bloggar nämligen.
Nu är det gonatt
Kommentarer
Trackback